Madeleine Peyroux överträffade förväntningarna

Madeleine Peyroux
Fasching, Stockholm, 5 maj 2017.

Senast Madeleine Peyroux besökte Stockholm var 2012. Då spelade hon i Grünewaldsalen på Konserthuset. Denna gång uppträder hon på Fasching, en lokal som visar sig passa henne bättre. Kompet är av det diminutiva slaget – bas och gitarr, precis som på Peyroux senaste cd, Secular Hymns.

Inför en entusiastisk och fulltalig publik genomför Peyroux en smått fantastisk konsert, som överträffar åtminstone mina förväntningar. Live blir det än tydligare vilka utsökta musiker Peyroux samarbetar med: basisten Barak Mori och den distingerade gitarristen Jon Herington, som bland annat spelat med Steely Dan. De både understödjer och sätter sin personliga prägel på musiken. Därtill levererar de läcker stämsång ihop med Peyroux.

Live blir det också tydligt att Peyroux röst har sina skavanker, och att hon inte alltid landar rätt när hon försöker glida fritt mellan tonerna. Men det kompenserar hon med ett oerhört starkt, personligt uttryck. Peyroux repertoar är ju inte av den gladaste sorten precis, snarare är den svårmodig, men konserten blir paradoxalt nog närmast uppsluppen, inte minst på grund av hennes roliga, bitska mellansnack. Och hennes trygga scenpersonlighet gör också att hon omedelbart etablerar kontakt med publiken.

Live tenderar musik att bli lite yvigare än på skiva, men jag slås av att Peyroux många gånger snarare drar ned på uttrycket, gör sångerna än mer intima, och därmed vinner åhörarnas uppmärksamhet i än högre grad. Konserten på Fasching rymmer få överraskningar men är fenomenalt genomförd. Peyroux sjunger förväntade klassiker som Getting Some Fun Out of Life och Leonard Cohens Dance Me to the End of Love, och rör sig som alltid fritt mellan genrerna: swing, blues, soul, pop, chanson …

Att välja en favorit är svårt, men onekligen gör Peyroux Stephen Fosters Hard Times Come Again No More med stor inlevelse. Kvällens stämningshöjare är utan tvekan Chuck Berrys You Can’t Catch Me i en perfekt idiomatisk version; en musikalisk tidsresa till 50-talet.

Jörgen Östberg

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.