Maffiga klanger och hisnande röstekvilibristik på Konserthuset

Blue-House-30-sep-2011-035

Det finns en glädjande och aldrig sinande fräschör i Blue House Jazz Orchestra. Säkerligen beroende på ledarparet Peter Asplunds och Magnus Lindgrens till synes omättliga behov att variera och vitalisera storbandsidiomet. Denna vällovliga ambition inbegriper såväl valet av ensemblemusiker som solister, men minst lika viktigt är de båda frontfigurernas ständiga botaniserande i såväl melodiskatt som arrangemangsförnyelse.

Fredagens konsert inför nära tusen entusiastiska musikälskare var inget undantag. Det projektbaserade storbandet hade som vanligt på kort repetitionstid huggit in och utmejslat karaktär och profil på en radda jazzklassiker.

Allt från kända Jerome Kern- och Ellingtonalster till mer sällan hörda godbitar av Phil Woods och Joe Zawinul. (I nämnd ordning The Song Is You, In a Mellow Tone, Randi samt Scotch and Water.)

Som vanligt i Blue House Jazz Orchestra med komplement från Magnus Lindgrens synnerligen begåvade notpenna. Exempelvis den bluesmättade One for Bob, ursprungligen avsedd som hyllning till Bob Mintzer, för kvällen omdöpt till One for Benny.

När Magnus Lindgren pustat ut efter ett smått furiöst tenorsolo förklarade han titelbytet med att den tidigare utannonserade gästsolisten Benny Golson på grund av genant amerikansk passbyråkrati inte kunde närvara.

Populära Sverigevännen Deborah Brown fick agera som högkompetent ersättare och som den mästerliga sångerska hon är sattes den sångtekniska ribban omedelbart på rekordhöjd. Förutom virtuos röstbehandling i alla register med närmast obegränsad förmåga att intonera klockrent från lågt till högt besitter Miss Brown en stupsäker känsla för tajming.

Blue-House-30-sep-2011-007

Lägg till detta en av jazzens vackraste röster och det är lätt att förstå den entusiasm som möter henne. När hon tillsammans med kvällens hemlige gäst Andreas Pettersson bjuder på Johnny Greens odödliga Body and Soul i suggestivt, långsamt tempo krymper Konserthusets stora sal till Deborahs eget vardagsrum hemma i Kansas City.

Dit hon bjuder oss alla på en tolkning så intim och hudlös att OJ:s utsände faktiskt får stryka bort en tår ur ögonvrån (det händer inte ofta). Taggad av Deborah levererar Andreas ett gitarrsolo som tveklöst hör till konsertens absoluta höjdpunkter. Varpå Miss Brown avrundar första halvlek med en supersnabb version av Irving Berlins I´ve got my love to keep me warm.

Tempot är så halsbrytande att gränsen mellan konventionell sångkonst och ekvilibristisk cirkusuppvisning är hårfin. Hör man till den lyssnarkategori som svalt Ella Fitzgeralds sångskola med hull och hår är det helt okej. Lutar man åt ett mer tillbakahållet gestaltningssätt kan man klia sig en smula i skallen.

OJ:s fotograf reste sig till pausvila med en undring: Leif, varför kliar du dig i skallen?

Kapellmästarduon Asplund/Lindgren har som nämnts en sympatisk fäbless för att nyttja kompetenta men även mindre etablerade musiker i projektet Blue House Jazz Orchestra.

Sålunda undfägnades vi denna kväll av bland annat Emil Strandbergs högst kreativa solospel på trumpet, liksom Linus Lindbloms utmärkt framfusiga tenorsaxofon. För att inte glömma Lisa Bodelius uttrycksfulla tromboninsats och Amanda Sedgwicks märgfyllda altsaxutflykter. Icke att förglömma ett klassigt storbands viktiga stöttepelare i form av trumslagare samt försteblåsare i respektive sektion.

Bengt Stark vet det mesta om hur man backar upp ett big band med tufft påskjut bakom slagverken, medan sektionsledarna Janne Collin på trumpet, Magnus Svedberg trombon och Pelle Grebacken altsax är tre goda exempel på svenskt jazzutövande av självklart hög kaliber.

När dessa tre herrar samarbetar med sina instrumentkollegor så bra som under denna lyckade Blue House-konsert blir resultatet ett veritabelt klangkalas som får upp mungiporna även på en kräsen lyssnare.

Blue-House-30-sep-2011-042

Med påtaglig förnöjsamhet fortsätter kapellmästarna att fylla på med egna höjdarinsatser. Magnus Lindgren genom att visa prov på klarinettspel med himmelskt vacker tonbild och nyansrikedom, Peter Asplund med frejdig vokalinsats á la Mel Tormé i förebildens egen Have You Met Miss Jones.

Asplunds enda problem med den högst godkända sångprestationen är möjligen att röstutövningen drar ner större applåder än trumpetspelet… Som är såå bra!

Som showinslag blir det högsta poäng när Peter Asplund mot slutet av konserten går en scatsångmatch mot Deborah Brown. Vem vann? Båda!

Bland vinnarna fanns även den talrika publiken.

I bistra tider behöver vi ju som bekant såväl bröd som skådespel.

Text: Leif Domnérus
Foto: Nilla Domnérus

Stockholms Konserthus fredag 30 september
Blue House Jazz Orchestra med kapellmästarna Peter Asplund & Magnus Lindgren samt gästsolisterna Deborah Brown & Andreas Pettersson.