Magnifik avslutning på årets Sommarjazzveckan

Sweet Little Angels & Johanna Hjort. Foto: Lotta Jarl

Sommarjazzveckan
Ljungskilegården, Ljungskile, 23-28 juli 2018

Årets upplaga av Sommarjazzveckan bestod genomgående av en brokig nordisk bukett, med uttalat fokus på sväng. Jämfört med ifjol stod betydligt fler kvinnor på scen. Av de konserter OJ missade verkade Hanna Paulsberg Concept jämte Mads Mathias & West Coast Big Band ha gjort störst intryck. Akustiken i Ljungskilegården var utsökt, vilket inte kan sägas om temperaturen i densamma. Undrar om arrangörerna funderade på att flytta utomhus, för att slippa bastuliknande hettan.

Lars Jansson trio med Cæcilie Norby & Lars Danielsson. Foto: Birgitta Rhedin

Ibland förefaller svenska språket futtigt och fattigt! Precis så känns det dagen efter finalkvällens sedan länge utsålda begivenhet. Sjöng, presenterade och vid ett tillfälle spelade mbira gjorde Cæcilie Norby. Hon omgav sig med Lars Jansson trio de luxe, det vill säga maestro själv vid pianot, sonen Paul Svanberg bakom trumsetet och giganten Lars Danielsson – under många år medlem i nämnda trio – på bas. Det äkta paret Norby & Danielsson märktes mest som de gäster de var, fast hela kvartetten samverkade lika mycket. Har de fyra i färskt minne då jag hört dem live i år fast inte tillsammans då detta var premiär för den här sättningen. Borde inte vara förvånad, överväldigas ändå. Även om de kommer från Köpenhamn, Smålandsstenar, Örebro och Ljungskile lanseras de som världsartister; en beteckning de lever upp till. Möjligen överilat att klistra etiketten på 80-talisten Svanberg. Dock, hans elastiska, drivna rytmik får publiken att njuta. Han är en ansenlig komponent.
Repertoaren bestod av en salig blandning stilar och kompositörer. Alltifrån standards, arty pop/rock, Ravel samt ett knippe original framfördes; allt med lika delar genialisk seriositet och improvisatoriskt leklynne. Konserten inleddes genom att gästerna på egen hand tolkade Joni Mitchell på ett ypperligt sätt. Andra set startade med gnistrande instrumentalt medley signerat Jansson. I övrigt var kvartetten på scen under cirka två timmar och de uppvisade hisnande musikalitet och bländande samspel. Norby berör; hon har ett häpnadsväckande omfång parat med enorma vokala skiftningar, vars essens stavas insikter i mänskliga villkor. Hon bör snarare betecknas röstkonstnär än jazzsångare. Virtuosen Danielsson spelar lika gärna melodistämmor som dallrande basgångar. Cellon plockas fram i första extranumret Hallelujah. De använder sig smakfullt av loopar, reverb och andra diskreta elektroniska effekter. Jazzveckans grundare håller med distinkta, avancerade löpningar ihop den högklassiga anrättningen. Lars Jansson är sedan decennier Bohusläns jazzprofet, tillika en topprankad pianist och kompositör. Stående ovationer och fyra (!) inrop. Sammanfattningsvis en sällsynt, underbar upplevelse vars dynamiska intensitet har förutsättningar att få klassikerstatus.

Till fredagsaftonen hade arrangören städslat Sweet Little Angels vars anförare är Johanna Hjort. Var för sig välkända för undertecknad, hade däremot inte hört dem tillsammans tidigare. Göteborgarna har tagit bluesen till sina hjärtan, äkta blues de kryddar med souljazziga inslag. Man bestod denna afton av Dan Helgesen (hammondorgel), Gunnar Petersson (trummor), Tobias Grim (gitarr), Mats Boogh (elbas) samt Tobe Stenson (saxofon à la King Curtis). Värden Christina Äng kallade spelningen träffande för en genomkörare. Lät otroligt tajt och svängigt, dessutom välbalanserat i sina växlingar mellan höghastighetsresor och avskalade ballader. Ett frejdigt instrumentalt parti var som gjort för jitterbugg. Hjort sjöng ut i varje refräng, kraftfullt och aldrig tillgjort. Fast hon kommer från jazzen, har hennes stämband resurser som en Koko Taylor. Låtlistan var påfallande manlig med alster från exempelvis B.B King, Ray Charles, Van Morrison, T-Bone Walker, Booker T Jones och Horace Silver. Ett av få undantag en stark version av (You Make Me Feel Like) A Natural Woman. Göteborgarna som fullödigt spelar och sjunger gammaldags r&b kan liknas vid coverband, med skillnaden att de är väsentligt duktigare än sådana brukar vara. Några av musikerna ska premieras särskilt. Tänker på pådrivande trumslagarnestorn Gunnar Petersson, vars anekdot om Conny Sjökvist jämte solo med vispar gjorde sitt till. Tänker på den läckert riffande Tobias Grim som kompletterade inspirerat med såväl jazzig touch som ringlande bossatakter. Och givetvis på Dan Helgesen vars mörka rullande välljud på portabel orgel-klon kopplad till en Leslie är vad som präglar bluesgängets feta groove. I ett par nummer kompar han själv Hjort med ackuratess. Utbroderade introt till Green Onions är örongodis för tillresta hammond-nördar. För att summera: besjälad livemusik av en ytterst sammansvetsad konstellation, vars gemensamma avrundning i Unchain My Heart satt perfekt.

Mats Hallberg

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.