Magnus Lindgren tycker till om P2:s hankatt

Jazzradion i P2 har sedan 2001 delat ut priset Jazzkatten. P2 har tidigare blivit kritiserad för sin homogena könsfördelning i samband med nomineringen, bland annat har priset aldrig gått till en kvinna. Nu är Jazzkatten åter på tapeten. I år är 19 av 20 nominerade män. Här ger Magnus Lindgren, musiker och kompositör, sin syn på saken. P2-ledningen har dock
tagit till sig av kritiken, och skall nu göra en översyn av av hur nomineringarna ska se ut i framtiden.

I sportens värld är det lätt att utse vinnare och dela ut priser. Det fotbollslag som fått in bollen i mål flest gånger är vinnaren och är bäst.

Musiken fungerar inte på samma sätt. Det finns så många olika anledningar till att en viss musikers spel är ”bäst” just nu för att hon eller han lyckas beröra dig eller mig. Varför ska man ha priser över huvud taget? Jo, det kan t ex vara kul med spänning och rama in musiken i galaformat ibland, folk gillar listor (även jazzfans). För en jazzartist är det ju bra att kunna använda det i sitt cv, och på så sätt ha det lite lättare att sälja in sig själv eller sin grupp till en arrangör, självförtroendet kan få en kick om man känner att det finns dom som uppskattar ens musik och att man får pris för det.

Jag har själv fått ta emot många priser under en period för några år sedan. Jag är och var väldigt glad förstås, men jag hade ändå en känsla av att det är så många man lika gärna kan ge pris till. Varför just jag?

När det gäller debatten om ”Jazzkatten” så är det först och främst positivt att jazzen är så respekterad idag och att dessa priser har kommit till och att de får mycket uppmärksamhet. Det kan man inte ta för givet. Men med detta följer också ett stort ansvar. Om 19 av 20 nomineringar går till manliga musiker så speglar inte priset verkligheten och man tar dessutom bort hoppet för unga tjejer som skulle kunna få se sina kvinnliga förebilder uppmärksammas i dessa sammanhang och ge bränsle till tron att en dag kunna överleva som jazzmusiker. Jag har svårt att tänka mig någon jazzmusiker, jazzlyssnare eller jazzrecensent som vill att jazzens värld bara ska bestå av grabbar. Men om vi inte medvetet gör någonting åt det riskerar vi att det blir så. Tråkigt och tragiskt! Men det är aldrig för sent, så det är bara att vi som råkar vara killar och spelar jazz också engagerar oss mer i att ändra på det. Det är beklagligt att tjejerna ska behöva ägna så mycket tid och energi åt att få samma chans till uppmärksamhet som killar. Tid som annars skulle kunna ägnas åt att göra fantastisk musik. Jag är också övertygad om att jazzen får en större och bredare publik om vi hjälps åt att få mera balans.

”jazzkattsjuryn” är en sammansättning av jazzskribenter. Den är nog till 100 procent män. (En gissning men blir gärna rättad). Varför inte bjuda in kvinnliga musikrecensenter i juryn, även om dom inte kallar sig för jazzrecensenter? Det är dessutom bra för jazzen att flera journalister har anledning att skriva och tycka till om jazz. Det i sig garanterar inte en rättvis balans men jag är övertygad om att det skulle bli lite bättre.

Hur vi sedan ska definiera jazz är ju en helt annan diskussion.

 

 

 

 

magnus

lindgren