Mäktiga storbandsklanger och blytung funkorgie när Blue House Jazz Orchestra hyllar Herbie Hancock

BlueHouseJazz AspundLindgrenJan-OlavWedin

Bandledarna Peter Asplund och Magnus Lindgren har en charmant förmåga att realisera spännande projekt för husbandet Blue House Jazz Orchestra på Stockholms konserthus. Samma dag som Herbie Hancock fyller 73 passar kapellmästarduon Asplund/Lindgren på att hylla pianisten och kompositören med en spektakulär storbandskonsert inför utsåld salong.

Den mäktiga big band-kontexten imponerar storligen i skön twist med en blytung funkorgie, stundtals med inte mindre än tre trumslagare! Märkligt nog är aftonens gästsolist, den finske slagverksmästaren Jukkis Uotila inte en av dessa tre; han bänkar sig bakom flygeln och visar genast att han även i rollen som klaviaturdomptör hör till de yppersta. Med sin perkussionistiska spelstil dessutom extra väl lämpad att tolka Hancock.

Detsamma gäller konsertens vokala utbrott; Viktoria Tolstoy har all den musikaliska säkerhet och röstmässiga kapacitet som krävs för att förvalta Hancocks melodiska och harmoniska delikatesser.

Det numera väletablerade storbandet som debuterade år 2005 i det Blå Huset invid Hötorget inleder strategiskt med Herbie Hancocks megahit, Watermelon Man. Introt övergår till en superb version av Driftin´.

Vällustkänslorna tornar upp sig när orkestern med full kraft, total balans och djupdimensionell klang skickar iväg tonklustren rakt in i publikens musikaliska känslocentra. En perfekt inledning som får extra dignitet genom Klas Lindquists välkolorerade arrangemang.

One Finger Snap i ett snabbt Bob Mintzerarr illustrerar det intressanta faktum att Herbie Hancock har förmågan att komponera såväl intrikat som mer pang på rödbetan. I fingerknäppandet är det inga direkta subtiliteter. Däremot inbjuder tempot till mångtonade solistutflykter.

Magnus Broos trumpet fyller salongen med expressiva tonkaskader i stratosfäriskt utspel, medan trombonisten Kristian Persson producerar en hel mängd fraser och idéer som skulle ha mått bra av att kokas ner och reducerats till något mer substantiellt.

Viktoria Tolstoy släppte sin senaste CD 2011; Letters to Herbie. Att det handlar om kärleksfull brevskrivning framgår av titelspåret, men lika uppenbart är det att skön Viktoria gjort albumet som en hyllning till en kompositör hon verkligen gillar att tolka.

Vilket bekräftas denna afton, då hon med osviklig tajming och stupsäker balans presenterar såväl ljuvliga Hancockoriginal som Chemical Residue och Butterfly, samtidigt som hon lustfyllt håller grytan kokande i mer funkbetonade låtar som I Thought It Was You och Trust Me.

BlueHouseJazz Tolstoy Jan-OlavWedin

Jukkis Uotila är verkligen en fascinerande musikant. Utsedd 1994 till Nordens första jazzprofessor på ärevördiga Sibelius-Akademin i Helsingfors är han främst känd som en trumslagare på en nivå där blott de allra främsta har entrébiljett. Att han verkligen älskar att även traktera piano intygade han backstage vid ett litet eftersnack.

Egentligen onödigt; det framgick så tydligt under konserten. Som påpekats ovan passar hans slagverksmässiga klaverstil utmärkt till Herbie Hancocks musikaliska ideologi. Minst lika viktigt är att den gode Jukkis har ett sätt att komprimera ackorden och ändå få dessa att klinga, helt i Hancocks anda. Professor Uotilas inlevelse när han kompar solister vid flygeln bär också mästarens signum, men på den kompnivå som Herbie Hancock själv befinner sig är det knappast någon annan som når.

Ett trivsamt inslag under kvällen är när trummisen Peter Johanneson släntrar in och på ett underhållande sätt berättar sin säregna historia om hur han sedan tidiga tonår varit kompis med Herbie Hancock. Hur han fått hänga med på turné, sitta in en smula bakom trummorna och faktiskt även haft Herbie som Best Man vid sitt bröllop.

Varpå Peter tar av sig kavajen, sätter sig på trumpallen och räknar in två av sina egna kompositioner; Maria och Sixtus. Då återkommer en fundering jag länge haft, nämligen det beklagliga i att denne utomordentlige trumslagare inte hörts oftare. I den snyggt hopsnickrade melodin Sixtus driver Peter Johannesson fram ett sväng som nog är det svettigaste under denna konsert. Och då ska vi ändå vara klara över att såväl Rasmus Kihlberg som Johan Löfcrantz Ramsay medverkade i rytmkalaset.

Ett kul och oannonserat inslag under konserten var presentationen av årets Alice Babs-stipendiat, den tionde i ordningen. Alice dotter Titti assisterades av Bengt Strokirk när hon delade ut checken på 50 000 kronor till Naoko Sakata, född i Japan och boendes i Sverige sedan 2008. Skälet till att söka sig till Sverige och Göteborg för vidare musikstudier är enligt stipendiaten att hon helt enkelt fascinerats av svensk jazz.

Naoko-Sakata-Foto-Nilla-Domnerus

Naoko Sakata tackar för stipendiet genom att sätta sig vid flygeln och prestera en ljuvlig och impressionistiskt färgad introduktion av Maiden Voyage, en av Hancocks allra vackraste melodier. Stycket får sin fullbordan i det utsökta ensemblespel som utförs av de båda kapellmästarna Peter Asplund och Magnus Lindgren.

Efter ytterligare smakprov från Herbie Hancocks färggranna musikpalett krävs ett extranummer med fyrverkerieffekt. Och så blir det! Tre trumslagare och ett taggat storband, inklusive en hetlevrad och ordlöst sjungande Viktoria Tolstoy levererar en magnifik funkorgie i Herbie Hancocks Chameleon.

Musik som fungerar som balsam för både kropp och själ.

Leif Domnérus

Foto: Jan-Olav Wedin (konsertbilder) och Nilla Domnérus (Naoko Sakata)

Stockholms konserthus, fredag 12 april.

Medverkande: Blue House Jazz Orchestra med kapellmästarna Peter Asplund och Magnus Lindgren.

Gästsolister: Jukkis Uotila och Viktoria Tolstoy.

Orkestermedlemmar: Magnus Blom as, Lina Löfstrand as, Inge Pettersson-Lindbäck ts, Andreas Gidlund ts, Magnus Dölerud bs, Fredrik Norén tp, Patrik Skogh tp, Mikael Sörensen tp, Magnus Broo tp, Mats Hermansson tb, Michael Rörby tb, Kristian Persson tb, Anders Wiborg tb, Andy Pfeiler g, Mattias Svensson b, Rasmus Kihlberg tr, Johan Löfcrantz tr & Peter Johanneson tr.