Många höjdpunkter när McLorin Salvant spelade på Ystad Arena

Cécile McLorin Salvant
Ystad Arena, Ystad Sweden Jazz Festival, 1 augusti 2018.

Den nionde upplagan av Ystad Sweden Jazz Festival drog igång storstilat på Ystad Arena med den hyllade 28-åriga fransk-haitisk-amerikanska sångerskan Cécile McLorin Salvant. Hennes senaste album Dreams And Daggers (Mack Avenue) belönades med en Grammy i kategorin Best Jazz Vocal Album tidigare i år. Hon har dessutom vunnit i fyra olika kategorier i DownBeat Readers Poll, under ett och samma år, 2014.

Salvant besitter en en magnifik, nyanserad, omfångsrik, full, kontrollerad röst i kombination med ypperlig tajming och fin frasering. Med en enorm känsla behärskar hon både de lägre och de högre oktaverna med bravur. Hennes kristallklara stämma rör sig lika ledigt från dov baryton i Sarah Vaughans anda till det mer flickaktiga uttrycket som var Blossom Dearies kännetecken. Dagens jazzsångerskor kommer alltid att jämföras med sina föregångare, vare sig de vill det eller inte. Stjärnskottet Salvant har med rätta liknats vid stora sångerskor som Billie Holiday, Sarah Vaughan, Ella Fitzgerald, Betty Carter och Judy Garland och det är just från den traditionen som Salvant hämtar sina stilistiska preferenser.

Med sin kvartett – Sullivan Fortner på piano, Paul Sikivie på bas och Kyle Poole på trummor – bjöd hon på en rad pärlor från The American Songbook, några musicalpärlor som If a Girl Isn’t Pretty från musikalen ”Funny Girl” och If You Feel Like Singing ur Judy Garland-filmen ”Summer Stock”. Salvants klassiska skolning kom fram särskilt väl i den mollbeslöjade balladen Fog – som hon komponerat själv – då hennes stämma stundtals påminde om Alice Babs och Leontyne Price sakrala skönsång. Hennes känsla för humor kändes också närvarande under hela konserten, som när hon gav nytt liv till lite tveksamma sånger som The Trolley Song och en ironiskt laddad tolkning av Burt Bacharach/Hal Davids jazzvals Wives and Lovers. Inkännande pianisten Sullivan Fortner, som ersatt ordinarie pianisten Aaron Diehl, levererade många bländande solon under kvällen och spelade inkännande i stark symbios med sångerskan. Trummisen Kyle Poole och basisten Paul Sikiivie överraskade ofta med roliga illustrerande harmonivändningar.

Höjdpunkterna var många. Särskilt Kurt Weils operanummer Something I Could Never Believe och Ida Cox blytunga 20-talsbluesklassiker Wild Women Don’t Have the Blues framfördes med subtil grace, känslighet och djup. Finalen kom med en galant och träffsäker version av Cole Porters Ridin’ High.

Det enda jag saknade denna magnifika afton var Salvants starkt kryddade version av Valaida Snows afro-latinfärgade You Bring Out the Savage in Me som jag hört henne framföra tidigare.

Naturligtvis hade inramningen känts mer intim på närliggande Ystad Teater men jag förstår samtidigt festivalledningens beslut att lägga konserten på Arenan då man räknat med större publik. Nu kom närmare 700 och Arenan rymmer 1 500 så det gapade tomt på stora delar på läktarplats.

Fyra dagar återstår av Ystad Sweden Jazz Festival – kommer någon av alla de spännande band och artister som står i tur att uppträda lyckas toppa denna konsert?

Patrik Sandberg