Manliga förtecken

Det finns all anledning att vara stolt över och känna vördnad inför jazztraditionen. Men när vi jazzmusiker hängivet vårdar TRADITIONEN, så måste vi vara medvetna om att vi vårdar ett uttryck och en musikform som i oerhört hög grad präglats av män och manligt tänkande. Jazzens historia, dess förgrundsgestalter, jargong, ”stories”, beteendemönster, allt detta har genuint manliga förtecken.

Även om jag saknar de biologiska förutsättningarna att till fullo leva mig in i situationen, så kan jag via min inbillningsförmåga sätta mig in i motståndet som infinner sig då en kvinna blickar in över jazzstaketet och betraktar detta säregna spel. Jag får ofta anledning att fundera över varför så få unga flickor väljer jazzmusik som uttrycksform, och jag tror att detta kan vara en av anledningarna.

Det råder verkligen inte någon brist på lysande kvinnliga förebilder, men själva klimatet är fortfarande en aning skäggigt.
Jag tror att vi måste göra upp med vår tradition, förvalta allt som är fantastiskt med den, men också ta konsekvenserna av insikten om att något väsentligt alltid har saknats; -dynamiken mellan två jämnstarka krafter.

Strålande musik har skapats och kommer att fortsätta skapas i sammanhang med uteslutande manliga musiker, men jag vägrar att tro att det är tack vare könshomogeniteten – snarare trots denna. Det blir ett spel som kan påminna om tidig opera, där kvinnor var förbjudna att delta och de kvinnliga rollerna sjöngs av manliga falsettsångare eller kastrater. Någon i herrjazzgruppen får frigöra sitt östrogen och ta hand om de övre frekvenserna…

Sången har i jazzsammanhang blivit ett slags reservat för kvinnorna och därmed i motsvarande grad främmande för männen. Men vad i sjungandet som från början gjorde det till en ”lämplig” aktivitet för kvinnor är lite svårt att ringa in.

Inom konstmusiken blev sång och så småningom piano de områden där kvinnor gradvis fick tillträde, och man kan på många plan se hur jazzhistorien, inom en komprimerad tidsrymd och med en rejäl fördröjning, upprepar konstmusikens utveckling. Det faktum att de flesta symfoniorkestrar i dag är ganska väl könsbalanserade kan ses som ett glädjande varsel.

Mitt engagemang i denna sak har inte i första hand med rättvisepatos och etik att göra. Snarare handlar det om ett värnande om jazz/improvisationsmusikens hälsa.

Jag upplever att något fundamentalt saknas i en musik där endast ena partens röst hörs tydligt. Man kan låta inbillningsförmågan jobba igen, och försöka tänka sig hur jazzmusiken hade kunnat utvecklas om denna obalans inte hade varit så framträdande.
Hade vi värdesatt helt andra egenskaper, hade vi kanske sluppit en del av den prestationsfokusering som tidvis tyngt jazzen som musikform?

Mycket har hänt de senaste decennierna. Jag tror att det är väldigt sällsynt med genuin könsdiskriminering inom jazzen dag, och de allra flesta är väldigt medvetna om den skeva balansen och försöker att på olika sätt justera den.

Även om det ljusnar vid horisonten, så går det betydligt långsammare än de flesta av oss skulle önska. Jag tror ändå att de i dag verksamma kvinnliga improvisatörerna, i kraft av sitt djupa kunnande och sin brillianta förmåga, ganska snart kommer att prägla jazzmiljön på ett så avgörande vis att den blir inbjudande för alla i stället för främmande för vissa.

Jag längtar verkligen efter att få höra den i alla avseende dynamiska musik som då blir möjlig.

Joakim Milder