Mark Masters Ensemble: Ellington Saxophone Encounters

 

 

 

 

 

 

 

 

Mark Masters Ensemble

Ellington Saxophone Encounters

Capri Records / www.caprirecords.com / Tid: 68 min.
Mark Masters arr cond, Gary Smulyan bars, Peter Christlieb ts, Don Shelton s cl, Gary Foster as, Gene Cipriano s, Bill Cunliffe p, Tom Warrington b, Joe LaBarbera dr. Inspelad 15 januari 2012.

Mark Masters Ensemble har i decennier producerat skivor med speciell projektinriktning för var och en av dem. I OJ nr 3/2014 recenserade jag ett av många exempel på projekt som hyllar enskilda musiker, i det fallet Dewey Redman som själv deltog i repetitionerna, men i sista stund ersattes av Oliver Lake då Redman hastigt avled innan inspelningen kom till stånd. Här är i stället ett av många andra exempel på hur Masters hyllar en avliden kompositör, i detta fall Duke Ellington. Man kan också se det som en hyllning till Ellingtons legendariska saxofonister. Ett tredje betraktelsesätt är att se det som en hyllning till det kollektiva spelet i Ellingtons saxsektion. Detta markeras av att Masters skippat brasset och helt koncentrerat sig på en saxsektion. Masters har ingen fast ensemble utan rekryterar musiker som passar in i det projekt som är aktuellt, varför denna skivas besättning inte har stora likheter med den skiva som tillägnades Dewey Redman.

Flera av Ellingtons saxofonister var ju förgrundsfigurer under långa tider, såsom Johnny Hodges, Paul Gonsalves och Harry Carney. En förgrundsfigur under kortare tid var Ben Webster. Duke skrev ju ofta musik avsedd att passa just dessa solister. Ibland kunde de delta i själva komponerandet (som Johnny Hodges i Jeep’s blues). De kompositioner Masters valt hör inte till de mest spelade, exempelvis förekommer ingenting skrivet av radarduon Ellington-Strayhorn. Främsta bekantingen är väl Rockin’ in rhythm med sina jumpiga saxofonstämmor. Som hyllning till Ellington blir det annars lite tunt utan brass, men nöjer man sig med att avsikten varit en tribut till Ellingtons saxsektion, så duger skivan bra. Den som auktoritativt bär upp merparten av soloinsatserna är Gary Smulvan (barytonsax), i andra hand också Peter Christlieb (tenorsax). Det är mera oklart bland övriga träblåsare vem som spelar vad och albumtexten ger ingen bra vägledning, men på altsax kan Gary Foster undantagsvis urskiljas, liksom Don Shelton på klarinett. I Used to be Duke och andra spår i snabbare tempo får musiken en stuns, som befäster Mark Masters ställning som en av de allra främsta bland nutida amerikanska storbandsarrangörer (även om det just här bara rör sig om oktettstorlek).

P-O Larsson