MARK SOSKIN – One Hopeful Day


Recenserad i OJ 3-10

MARK SOSKIN
One hopeful day

On the street where you live – Bemsha Swing – Innerspace – One hopeful day – Step lively– It’s easy to remember – End of a love affair – Strive – Pensativa

Kind of blue 10019 / tid: 60 min
Mark Soskin p, Chris Potter sax, John Patitucci bas, Bill Stewart tr, på nr 5 & 8 även John Abercrombie g.
Insp i New York, 13 – 14 dec 2006

•••

Mark Soskin är kanske mest känd för sin tid med Sonny Rollins från mitten av 80-talet och 14 år framåt. Han spelar i en kraftfull, rytmisk stil och att han spelat latin och fusion är också påtagligt. Musikerna han samlat kring sig hör till nutidens mest intressanta och bidrar starkt till den energiska jazz som presenteras här.

Inledande låt från My fair lady hör inte till de särskilt ofta spelade och får en speciell utformning med rytmiska accenter i temat, hip stämföring i sticket och omväxlande roller i temapresentationen. Monks rifftema Bemsha swing får också en rytmisk inramning och Innerspace av Chick Corea följer ett liknande mönster.

Titelspåret ger välbehövlig omväxling även om beteckningen ”powerballad” ligger nära till hands. Chris Potter är den typ av musiker som alltid ”levererar” i alla sammanhang. Hans drivna solospel associerar en aning till hur Wayne Shorter fraserade under sin Jazz Messenger-period – rörligt och med överraskande tonval och rytmik. Patituccis kraftfulla basspel ger stadga åt kompet och tillåter Bill Stewart att excellera i asymmetriska fill-ins. I följande spår tillkommer John Abercrombie och tenor/gitarr hörs unisont presentera Soskins tema. Även här präglas arrangemanget av utpräglad rytmisk intensitet.

Rodgers & Hart-balladen It’s easy to remember spelas som vals i ännu ett utarbetat arr. Ljudbilden förändras något i Strive där Abercrombie och Potter, denna gång på sopransax, åter presenterar temat. Den höga intensiteten är påfallande i soloprestationerna och finns också på något sätt inbyggd i arrangemangen vilket till slut kan upplevas som aningen monotont. Avslutande Pensativa, Clare Fishers läckra bossa, är en solofeature för Soskin. Efter en genomspelning i fritt tempo spelar han två solochorus där hans mycket rörliga högerhand får korthugget understöd från den vänstra. Att han är en driven instrumentalist framgår.

Uppdelad i mindre doser är plattan mycket hörvärd.

Ulf Adåker