Marsalis och Blanchard i Berkeley

När Branford Marsalis kommer in på scenen för han inte bara med sig sin medelålders rondör och sitt varmt humoristiska scenprat, utan också en oerhörd kompetens. Och ett band fullt upp till hans egen standard. Den unge trumslagaren Justin Faulkner var inte ens påtänkt när Marsalis första gången spelade på Berkeleyuniversitets campus, men han led inte av någon blyghet – tvärtom, hans spel var yvigt i gestiken men exakt i slagen.

Bandet är oerhört samspelt, lyssnande och hårt arbetande. Marsalis sopransaxofon – som tycks ha blivit hans huvudinstrument – lyser mot Joey Calderazzos piano. Man börjar med ett par låtar så nya att de inte ens fått några titlar, fortsätter med Thelonious Monks ”Teo”, ytterligare en ny låt, en annan av broder Wynton Marsalis, och avslutar – tillsammans med att par gästande studenter, forna elever till Marsalis – med en lång blues. Den tekniska skickligheten finns som alltid i Marsalis band, liksom värmen jag förknippar med Marsalis liveframträdanden – men hans pågående intresse för Monk skvallrar om ett allt starkare arkitektoniskt element i hans musik: korta fraser som upprepas och varieras, snabba harmoniskiften.

Musiken är ofta vacker, men inte alls klichémässig: spänningar finns där, en musikalisk närvaro. Bandet är helt förankrat i jazzens tradition, samtidigt som solisterna faktiskt sätter musiken på spel. Om Marsalis på skiva kan bli för snäll, för skötsam och kammarmusikalisk, så var han denna kväll helt enkelt briljant, liksom hela bandet.

När Terence Blanchards kvintett släntrade upp på scenen som kvällens andra akt, undrade man förväntansfullt hur den skulle kunna toppa kvällens första nummer. Branford Marsalis kvartett hade svarat för en lysande spelning – men för Blanchard och hans band ville det sig, snopet nog, inte alls.

Terence Blanchards band hittade aldrig riktigt varandra. Unge kubanske pianisten Fabian Almazans romantiska spel fick inget gensvar i bandet, Blanchards trumpet ekade ofta i en egen sfär: helheten blev aldrig av. Enstaka stunder av skönhet eller intensitet, och en inte ointressant användning av talat ord: liksom på skivan Choices spelade man kring författaren Cornel Wests röst. Men kvällen blev sen, öronen var fyllda av Marsalis – mitt tålamod med Blanchards band var på upphällningen när bandet tog farväl också de med en liten blues. Det var enda gången under kvällen de riktigt fick till det.

Man kan undra lite över varför det blev så olika för banden. Marsalis samarbete med Calderazzo och basisten Eric Nevis går tillbaka långt i tiden, Blanchards band var nytt. Men jag tror också att bandledarnas respektive attityd spelade roll: Marsalis avslappnade auktoritet, helt öppen för medmusikernas idéer – och Blanchards mer styrda band, och med han själv som huvudperson på ett helt annat sätt. Kanske var kvintetten bakbunden redan från början? Och Branford Marsalis kvartett frisläppt?

Ulf Olsson

Branford Marsalis Quartet & Terence Blanchard Quintet
Zellerbach Hall, University of California, Berkeley 11 mars 2011