MARY LOU WILLIAMS At Rick’s Cafe Americain

MaryLouWilliamsatRickCafeAmericain
Recenserad i OJ 5-11

MARY LOU WILLIAMS
At Rick’s Cafe Americain

Spirituals 2 & 3 – Fandangle – Old fashioned slow blues – Night Life – Baby Bear bogie/roll ’em, Gloria, Autumn Leaves – I can’t get started – They can’t take that away from me – Satin doll – The Jeep is jumping – A grand night for swinging – Blues for Timmie – St. James Infirmary – Surrey with the fringe on top – The man I love – My funny Valentine – Oh! Lady be good – Mack the knife – ’Round midnight – Caravan – A grand night for swinging – Love for sale – What’s your story morning glory – Without a song – Over the rainbow – A grand night for swinging

Storyville 103 8420/140 min på 2 cd.

Mary Lou Williams p, Milton Scruggs b, Drashear Khalid dr.
Insp på Rick’s Cafe Americain, Chicago, novr 1979.

Betyg 3: •••

Mary Lou Williams var en av jazzens första betydande kvinnliga instrumentalister. Tyvärr nådde hon inte fram till den breda jazzpubliken och hennes senare karriär är ganska sparsamt dokumenterad. Hon var verksam redan under 30-talet som kompositör och arrangör för Andy Kirks swingband The Cloud of Joy.

Hennes pianostil tog form under bopepoken och hon var nära vän med Bud Powell och Thelonious Monk. När den här liveinspelningen gjordes var hon nästan 70 år och vid dålig hälsa men det är inget som märks i det pianospel hon presterar. Repertoaren består till övervägande del av välkända standardlåtar men hennes sätt att arrangera musiken för trion är ofta både överraskande och personligt. Hon har en kraftfullt, rytmiskt spelsätt präglad av bopharmonik och blues. Influenser från Monk kan märkas i hans klassiker Round Midnight och i melodipresentationen till The man I love.

De inledande fem spåren är för solopiano och resten med basisten Milton Scruggs och trumslagaren Drashear Khalid, två mycket kvalificerade lokala Chicagomusiker. All musik verkar inspelad samma kväll i ett urval från åtminstone tre set vilket förklarar de tre versionerna av A grand night for swinging som verkar ha fungerat som en slags signaturmelodi.

Ulf Adåker