Mats Gustafsson: kritikerna måste våga såga och våga hylla!

matsgustafsson fotoCatoLein

De flesta svenska tidningar och tidskrifter som ägnar sig åt att bedöma olika former för kulturyttringar sammanfattar kritiken i ett betyg: ett tärningskast mellan ett och sex eller kanske ett gammalt skolbetyg mellan ett och fem. Detta gäller knappast en Dramatenpremiär, Liljevalchs vårsalong eller en nyöversatt klassiker.

Men för inspelad musik är betygssättningen snarare regel än undantag, och sedan ett par år tillbaka tillämpas det även i OJ.

Men hur fungerar betygssättningen egentligen? En som har åsikter om detta är saxofonisten Mats Gustafsson, som här inbjuder till diskussion:  

 

Svensk jazz:

Hur ligger den egentligen till i och ur ett internationellt perspektiv? Hur ses den på? Och hur opartiska är vi när vi bedömer oss själva gentemot jazzmusik i andra länder i allmänhet och USA i synnerhet?

Svåra frågor. Självinsikter, okunskaper, förfördelande, patriotismer och andra mekanismer i rörelse. Men pinsamt nog, så agerar många skribenter enligt ett chauvinistiskt perspektiv, där betyg på svensk jazz har en helt egen skala och egentligen får oproportionerligt höga bedömningar, i somliga fall rent pinsamt höga. Värdekriterierna verkar i många fall vara helt uppåt väggarna. Det är som en omvänd jantelag. Varför?

Min huvudtes är att svenska recensioner är ytterst mjäkiga och åsikterna är väldigt allmänt hållna. Förutom då denna positivistiska slagsida åt det ”svenska”… Men var är alla starkt negativa eller starkt positiva åsikter? Har de helt försvunnit i vår överfiltrerade värld? Jag saknar Ingemar Glanzelius.

Det är en sak att ge medelmåttlig svensk jazz 4 stjärnor, men att inte ens vara entusiastisk? En 4:a i betyg betyder väl att musiken är mycket bra? Jag har en bestämd känsla av att många svenska jazzalbum får just 4:or i betyg… och SÅ bra är väl kanske inte den svenska jazzen utifrån ett internationellt perspektiv? Eller? 

 Våga såga – våga hylla!

Det är ju i all välmening man gör detta, för att man vill den svenska jazzen väl (!?). Men varför på detta sätt? Om någon nyfrälst jazzintresserad jämför en svensk jazzplatta med en internationell dito, så må ju eventuellt förvirring uppstå över det kvalitativa!

Det slår åt fel håll, så att säga. Och det sätter trovärdigheten hos musikjournalistiken för fäfot. Om nu musik nödvändigtvis skall bedömas med ett betygsystem, så vore det väl fint om musiken bedömdes utifrån samma kriterier och inte utifrån nationella preferenser och önskemål!

Med detta vill jag ha sagt att bedömningen, betygen, på de medelmåttiga svenska jazzvaxen är lite lätt felkalibrerade.

Men jag kanske är alldeles ute och cyklar? Skriv gärna en rad! Debatten ska föras öppet.

Mats Gustafsson

{jcomments on}