Matthew Shipp Trio: To Duke

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Matthew Shipp Trio

To Duke

Rogue Art ROG 0060 / Tid: 56 min.
Matthew Shipp p, Michael Bisio b, Whit Dickey dr. Insp. 10 juni 2014, New York.

Detta är jazz som klassisk musik, spelad med den vördnad. Många har förstås spelat Ellington tidigare. Närmaste jämförelsen i det här fallet torde väl vara Thelonious Monk plays the Music of Duke Ellington. En ojämförlig skiva. Därför ska jag inte heller lägga dem bredvid varandra. I stället konstatera hur Shipp krupit in i Ellingtons musik, ibland förändrar han den, lägger till något, men flödet är jämnt, obrutet, melodiöst. Ibland är det nervöst moderniserat som Satin Doll. Här finns kanske tanken att vrida till Ellington något, men Shipp har vördsamt stannat mitt i gesten.

Han har en fin fingerkänsla. Om han stannar upp lyssnar jag, om han rusar iväg känner jag fart och rytm i hela kroppen. Det är tätt. Det behövs inga eftertankar eller funderingar, alla tre kan materialet bak- och framlänges. Deras uppgift är inte att improvisera, det är att tolka en idé som redan finns.

En klassisk pianotrio med en litet spretigt nervös trummis, som dock sköter jobbet med stor precision. Basisten Bisio är däremot ganska spännande att lyssna på i sitt klassiska upplägg. Han rör sig vigt, småsnackar hela tiden med de andra. Hans spel ger faktiskt en hel del liv åt tolkningarna. Det långa bassolot i I got it bad that ain’t good är hans stora ögonblick. Här låter han basen sjunga och nynna med en spänst som i bästa ögonblick för tankarna till trioinspelningar med Charles Mingus.

Det hela hörs fint, men kanske litet omständligt. Strävan att skapa mästerverk står ibland i vägen för mästerverket.

Thomas Millroth