Merit Hemmingson på Gröna Lund

Merit Hemmingson
Gröna Lund, 29 juni

Duor med orgel och batteri tycks vara något av en svensk paradgren: Hansson & Karlsson, Mats/Morgan Band, Sagor & Swing, Trummor & Orgel, och nu Merit & Ola. Fastän egentligen är det Merit Hemmingsons hårda Hammond B3, av årsmodell 1958, som står i fokus och Ola Hultgrens följsamma batteri som ackompanjerar hennes säregna orgelvisa.

Merit Hemmingson har alltid gått sin egen väg. Redan i mitten av 1950-talet spelade hon piano i olika jazzorkestrar i Jämtland. Efter examen flyttade hon från Östersund till Stockholm och spelade då ofta på Nalen. Under en USA-resa bildade hon en egen kvintett, Merit and her Girl Stars, med fyra svarta kvinnliga musiker som följde med till Sverige.

Vid mitten av 1960-talet övergick hon helt till hammondorgel och blev ledare för orkestern Meritones. 1971 kom albumet Huvva! – svensk folkmusik på beat, på vilket hon blandade folk- och rockmusik, beats och ett onomatopoetiskt, ordlöst nynnande. Hon hade funnit sin nisch. Albumet blev med rätta uppmärksammat och prisat. Det följdes upp av Trollskog (mer svensk folkmusik på beat) 1972 och Bergtagen 1974. Tillsammans bildar de en epokgörande trilogi i svensk musik. Därefter har det varit långa stunder av tystnad från Hemmingson.

Hösten 2002 gick hon in på Svensktoppen med låten Ack du min längtan med Ola Magnell på sång och 2005 utkom samlingsalbumet Merit – Queen Of Swedish Hammond Folk Groove. Tystnad igen. Tills i fjol, då hon nyss fyllda 74 så egenartat lade sin hand vid framlidne jazzpianisten Jan Johanssons (1931–1968) folkmusiktolkningar. Plattan Hommage till Jan Grammisnominerades och bidrog till en revival för Hemmingson som nu givit sig ut på sommarturné.

Merit Hemmingson inte bara spelar som ett jämtskt skogsrå, hon ser ut som ett när hon äntrar Gröna Lunds lilla scen en något kylslagen afton i juni. Platsen känns väl vald. På omvägen till Grönan har jag tagit en cykeltur över Rosendahls trädgård där odlingarna är ekologiska och bilarna frånvarande, där ekarna får växa sig stora och fåren beta fritt.

Hon betar av en folkmusikalisk karta över Sverige: visor från Medelpad, Dalarna, Härjedalen, Hälsingland, Gotland – där hon numera bor – och inte minst Jämtland får ett härligt groove. Jazz möter vals, folk möter funk, progg möter visa. Ibland är det stilla som på en kvav sommaräng, ibland stormigt som på en hög fjälltopp.

Men vemodet lurar alltid under ytan. Vilket späs på då duon blir en trio: gitarristen Johan Lindström – från Tonbruket och Per ”Texas” Johanssons band – kommer in och smeker strängarna på sin pedal steel. Halvvägs in i konserten tänder det äntligen till. Vid trions tolkning av Jan Johanssons ”Gånglek från Älvdalen” vaknar publiken till och börjar nynna, stampa och gunga på huvudena.

Att hon nuförtiden får hjälp av yngre musiker som Lindström, Hultgren – som även jobbat med Ane Brun, First Aid Kit och Lonely Dear – och producenten Tobias Fröberg, känd från SVT:s serie Sápmi Sessions, har tillfört ytterligare en dimension i hennes musik. Hon ber också teknikern, till Hultgrens förvåning, att höja ljudet på trummorna. 

Hon inleder med en ”nationalsång” (Ack Göta konungarike) och avslutar med en annan (Jämtländsk brudmarsch) och säger lite skälmskt: ”Ni vet väl att det finns en fri republik uppe i norr?” Jo, Merit, det gör vi. Och den har fostrat stora musiker (som dig). Huvva!

Rikard Rehnbergh