Miles Smiles på Det Kongelige

Vinjett

Att ge konserter eller turnéer namn är numera ett marknadsföringsgrepp som uppenbarligen har kommit för att stanna. Ett av de mera spektakulära är årets Miles Davistribute som fått namn efter ett numera legendariskt 60-tals album med Miles Davis bästa kvintett, Miles Smiles.

Copenhagen Jazz Festival 2012 har placerat en supergrupp under denna etikett på Det Kongelige Teater och därmed införlivat den bland årets stora konserter.

OmasHakim

De sex, på många sätt tunga musikerna, har alla medverkat i Miles Davissammanhang mer eller mindre frekvent. Omar Hakim, också en gång Weather Reports ankare, tog från början kommandot och den största platsen denna kväll. Han drev på musiken på ett nästan ofattbart sätt och tycktes vara gruppens kommunikationscentrum. Joey DeFrancesco en Hammondfantom som vi minns från Miles senare grupper fyllde ljudrummet med mäktiga ackord och tangentlöpningar.

DeFrancesco

Rollen som Miles hade Wallace Roney, en gång Davis-standin i Montreux, och han presterade naturligtvis Milesinfluerat och skickligt trumpetspel Mileselev som han också varit. Basist var Daryl Jones, som nog var den som fick gruppen att svänga ordentligt Han har vad jag kan komma ihåg också längst Davismerit.

WallaceRoney

Minst Milesanknuten var väl gitarristen Robben Ford, liksom saxofonisten Rick Margiza, ny för kvällen verkade det som, och ersättare för utannonserade Kenny Garrett.

DarrelJones

Detta supergäng spelade musik från början av Miles elektriska period och framåt och mycket lite fick i alla fall mig att tänka på Miles Smiles, som jag tycker är luftig och tricksig kvintettmusik.

Utöver tung och mäktig funkgung fick vi Bye Bye Blackbird och Round Midnight att vila öronen till.

Ett fullsatt Kongelige var på bettet och det blev både dubbel encore och standing ovation.

DubbelEncore

Så långt allt väl och en konsert man har svårt för att kritisera egentligen. Men ändå, jag tror att om Miles hade fått leva hade han förnyat den moderna jazzen ett par gånger om vid det här laget och kvällens musiker hade kunnat utveckla sin egen musik.

Jag är med andra ord lite kluven inför fenomen som Miles Smiles. Jag saknar förstås också Miles och den magi man alltid upplevde när han kom på scenen. Han är oersättbar.

Text: Stig Linderoth
Foto: Lasse Seger

StandingOvation