Mitt sommarlov på Glenn Miller Café

 

GlennMiller
Glenn Miller – vid ett annat tillfälle (Foto: Glenn Miller Café)

OJ:s Ulf Olsson tillbringade några svettiga sommarkvällar på Brunnsgatan 21 i Stockholm. Så här förtäljer han:

Glenn Miller Café, Stockholm

12 juli, första set

13 juli, tredje set

15 juli, första set

Dag ett:

– Satan, det här stället är alltid för litet, blir min första reaktion när jag återvänder till Glenn Miller Café för första gången på drygt ett halvår. Cafét tycks invaderat av solbrända turister med knott – hälften av platserna tycks upptagna av barn med färgkritor och läskedrycker.

Men min tanke är att de går så snart musiken börjar kommer på skam: nästan ingen går – vilket annars är rätt vanligt här. Visade sig förstås att några av barnen var musikerbarn. Alltså gäller det att sakta glida in i folksamlingen framför baren och omärkligt nästla sig till åtminstone rum för att hålla i bardisken. Och när väl det är uppnått gäller det att få en öl att räcka fram till musiken börjar, utan att den blir avslagen. Kräver en del jazzerfarenhet när musiken naturligtvis börjar en trekvart efter utsatt tid.

Vilket egentligen verkar helt onödigt, alla musiker är på plats – utom Fredrik Ljungkvist. Något har uppenbarligen gått snett i annonseringen av kvällen: Junkan har, i oskuldsfull okunskap om att konstnärer aldrig tar semester, åkt på semester. Istället för Junkans sax, får vi Magnus Broo på trumpet. Och stället är packat: den unge servitören fladdrar svettig omkring bland armbågar och stolsben, gäster får vänta i evigheter på begärd påfyllning.

Men vad gör det? Humöret är glatt, och Broo hittar hela tiden nya ljud i sitt instrument. Och Matthias Ståhl har sannerligen inte ledigt på sin vibrafon – här handlar det om riktiga arbetare i jazzverkstaden.

Dag två:

– Man ska alltid gå till Miller för sista set, tänker jag och slår mig ner på en av flera lediga stolar. Publik finns kvar, men har slutat äta, barnen har gått och lagt sig förhoppningsvis redan igår kväll. Musiken börjar när det är lagom, inte när gästerna ätit färdigt.

Och kvällens unge servitör kan servera påfyllningar innan de alldeles lagom många gästerna törstar ihjäl, det felaktigt stylade (alltså för en publik inne på frijazz) grabbgänget som kommer in sent behöver inte armbåga sig fram till ölkranarna. Fotograf Heikos kameror rasslar inte längre.

Den ende som går tidigt är Emil Strandberg men han gick nog inte på semester utan snarare hem för att ladda trumpeten inför nästa dags spelning på Miller. Men det gnager i mig: hur kan Junkan ta semester? Bara strunta i jobbet så där? Först boka in sig på en spelning och sedan somna i solen?

Samma band som igår har förstått att arbete är det enda som gäller: Ståhl är frenetisk, Cantillo sitter dubbelvikt över trumsetet men jag tror inte det var ryggknotorna som rätade ut sig som gnisslade så där. Williamson pulserar, Broo spelar alltmer melankoliskt ju senare kvällen lider. Under tiden dessa hårt arbetande musiker svettas, vältrar sig Junkan i frozen margueritas och solsken.

Dag tre:

 Dags att slå på stort, dags att boka bord och inmundiga musslor och öl, dags att låta pengar cirkulera (OJ ersätter väl, eller hur, Gripen?). Caféet är halvbesatt, en lagom förströdd stämning, kvällens servitör är självaste Maria, en av ägarna bakom Miller. Hon har ett lätt jobb och full kontroll – och närmast kommenderar oss att lägga våra pengar på guldbrickan – men herregud, Maria, det har väl alltid varit tal om en silverbricka?

Men ok, Maria ska lämna stället och landet, så hon får ta sig vissa friheter. Och när man fått ett bra bord så kan stället aldrig bli för trångt. Musslorna var väl inte riktigt så bra som de brukar vara: stora, grova, som att äta muskler. Och lite för många var oöppnade.

Men när musiken börjar har rummet förtätats. Elin Larsson spelar med stor ton i sina saxofoner, pianisten Adam Forkelid har ett par bra kompositioner. Junkan är fortfarande på semester, till skillnad från trumslagare Christoph Cantillo som spelar alla kvällar jag hänger på cafét, och fler därtill: det är vad jag kallar arbetsmoral. Också publiken har bra moral, uppmärksamt lyssnande. Efter setet går jag ut på Brunnsgatan: där sitter bandet och har en stunds semester över en matbit. Det är dem väl förunnat.

Alltså är Glenn Miller Café fortfarande rätt ställe att hänga på om man vill snubbla in i en spelande musiker, dricka god öl, svettas, och umgås nära med främlingar.

Ulf Olsson

GlennMiller_2