Möte mellan jazzkulturer: Jan introducerar Hannah för Harry, Martin & Kristian backar upp

Jazzkryss-alla

Att ha många strängar på sin lyra är en metafor som passar perfekt för Jan Lundgren. Förutom ett mästerligt pianospel med betydande spännvidd såväl harmoniskt som rytmiskt och idémässigt äger den mångdimensionellt jazzkunnige Lundgren även förmågan att förena skilda musikaliska domäner. Samtidigt som han bekänner sig till jazzens huvudfåra har han därmed även viljan att utforska det musikaliska landskapet utanför de traditionella ramarna.

 När han sammanför en ung, chosefri och själfullt välmodulerad svensk sångerska med en ärrad amerikansk saxofonist som har all kunskap i världen beträffande frasförråd, harmoniväxlingar och stilgrepp, då visar Jan Lundgren att jazz är en musikform som vågar vara såväl personligt oförställd likaväl som behärskat ekvilibristisk. Med sitt eget pianospel bygger han broar mellan dessa variabla jazzkulturer. Det är en ytterst hedervärd kulturgärning.

Jazzkryss-Hannah

Hannah Svensson har under sitt 28-åriga liv utsatts för en kontinuerlig miljöpåverkan i form av pappa Ewans obetvingliga gitarrspel, som utgår från ett eget musikaliskt universum i Falkenberg. Trots sin påtagliga begåvning har Ewan Svensson valt bort den vanliga karriärvägen via storstadsboende och ständig jakt på spelningar och jamtillfällen.

Med läraryrket har han samtidigt valt att odla sin egenart som jazzkompositör och musiker, parallellt med ett liv som även innefattat möjligheten att exempelvis kunna ro ut och fiska, när andan fallit på. Dotter Hannah har sakta men säkert invaggats i denna självvalda och integritetsfrämjande väg till ett liv som alltmer fullfjädrad jazzsångerska.

Tillsammans har far och dotter utvecklat ett läckert duokoncept med det passande namnet Two Generations, där inte minst Ewan Svenssons egna melodier, textsatta av lyrikern Dave Castle, firar triumfer. När Hannah nu alltmer givit sig ut på egen hand i det mångskiftande jazzlandskapet har hon med sig den trygghet, men även den originalitet, som samarbetet med pappa Ewan fört med sig.

Hennes frimodigt välformulerade frasering i kombination med en varm och vacker röst samt en sublim känsla för tajming gör att Hannah Svensson på ganska kort tid kommit att tillhöra den celebra skaran av våra främsta vokalartister. Ännu en poäng är att man hör att hon har potential att utvecklas ytterligare.

Jazzkryss-Harry

Tenorsaxofonisten Harry Allen är sprungen ur en jazzmusikaliskt synnerligen typisk amerikansk mylla. Ideologin bygger på att via ihärdigt lyssnande och lärande med konstant hög ambitionsnivå tillägna sig en bred kunskap om de främsta förebilderna. Det som därefter följer är förstås ännu mer väsentligt; nämligen att ur all denna kunskap ha förmågan att vaska fram något eget och särpräglat. Något som skapar pregnans och för med sig att utttrycket blir ens eget.

Tyvärr hör inte Harry Allen till den utvalda skaran av jazzmusiker som förmått formulera en sådan identitet. Det går knappast att kritisera hans sätt att frasera och harmonisera, eller hans förmåga att spela i snart sagt vilket tempo som helst. Däremot är soundet i saxofonen avslöjande.

I princip alla bra musiker har ett eget och konsekvent sound. I Harry Allens sax återfinns reminiscenser från legender som Coleman Hawkins, Stan Getz, Ben Webster och Don Byas, i vissa lägen däremellan kan det låta rent fult. Men. Där finns ingen Harry Allen i sin egen rätt. Han spelar bland annat en extra långsam version av Body and Soul. Jag tänker att nu, nu har han chansen att visa. Men det blir bara Body och tyvärr ingen Soul.

Jazzkryss-Jan

En ofta använd och därmed sliten fras handlar om att det egentligen finns bara två sorters musik; bra eller dålig. Jan Lundgren har en slagruta som är finkänsligt kalibrerad för att finna den bra varianten. Har man som denne ständigt aktive musikbegåvning ett överflöd av idéer kan det förstås bli litet för mycket av det goda, om man inte passar sig. Jan Lundgren matchar denna problematik på ett klokt vis; han spelar nämligen aldrig över.

Likt aktörer på teatertiljan finns det jazzmusiker som ofta gör sig skyldiga till en form av överspel. Så icke Jan Lundgren. Hans lyhördhet gentemot medspelarna är ständigt online och när han själv innehar huvudrollen ser han till att hålla sitt eget spel inom den ram som känns optimal. Det kan också kallas för formkänsla. Allt det övriga i termer av harmonisk briljans, teknisk perfektion och rytmisk fantasi har han sedan länge tillägnat sig.

För ett antal år sedan hade jag problem med hans anslag; det kunde stundom saknas fyllighet i klangen. Den kritiken är numera inte längre aktuell. Fast jag lider förstås med honom när han tvingas spela digitalt piano, eftersom en akustisk flygel inte är tillgänglig i den disco- och dansbandsbaserade konsertlokal som Cinderella erbjuder.

Jazzkryss-Martin

Martin Sjöstedt hör till kategorien särdeles begåvade. Det är inget som stigit honom åt huvudet; snarare framtonar han som vilken musikarbetare som helst. Det speciella är dock att allt han gör i musikalisk mening har exeptionell lyskraft. Oavsett det handlar om fullornamenterat pianospel, kryddstarka och smakrika kompositioner eller underbart klangberikade arrangemang. Men trots allt detta; Martin Sjöstedt verkar i grunden vara född till basist.

Det finns något fullkomligt självklart i hans sätt att hantera den stora fiolen. Han är inte på långa vägar världens snabbaste basist. Däremot är han definitivt en briljant kompmusiker. För vissa kan detta med att kompa framstå som nedvärderande. Om man däremot ser kontrabasens roll i jazzmusik som själva fundamentet för det livsviktiga och helt avgörande svänget, då kommer saken i ett annat läge. Och då är sådana musikanter som Martin Sjöstedt guld värda.

Jazzkryss-Kristian

Danmark har historiskt fostrat jazzmusikaliskt utomordentliga kompmusiker, såväl basister som trumslagare. Kristian Leth hör till den senaste generationen av dessa rytmiskt helgjutna och formmässigt medvetna personligheter. Det innebär bland annat att Kristian behärskar sitt slagverk alldeles oavsett det går oändligt långsamt eller fruktansvärt fort. Det betyder också att hans så kallade fills alltid sitter på rätt plats vid rätt tillfälle.

Han färglägger på så sätt spelet, utan att brodera för mycket eller för tilltrasslat. Blir han erbjuden möjlighet till solistiska utflykter fyller han den rollen med behärskning och självklart en god portion kreativa impulser. Det finns trummisar som har något oförlöst i sitt spel, så länge de inte får möjlighet att explodera i slagserier.

Kristian Leth har inga sådana problem. Hans ideala position är att fungera likt en rytmisk motor och pulsmaskin, som med små men viktiga medel erbjuder ensemble och solister en perfekt avskjutningsramp.

Text: Leif Domnérus
Foto: Nilla Domnérus

Jazzkryssning med Cinderella, T/R Strömkajen-Mariehamn, den 25-26 maj 2014.

Medverkande: Hannah Svensson sång, Harry Allen tenorsaxofon, Jan Lundgren elpiano, Martin Sjöstedt kontrabas & Kristian Leth trummor.

Konsertarrangör: Nalens Vänner i samarbete med Viking Line