Fatoumata Diawara sjunger för alla världens kvinnor

Fatoumata Diawara & Stockholm Art Orchestra. Foto: Patrik Sandberg
Fatoumata Diawara & Stockholm Art Orchestra. Foto: Patrik Sandberg

Fatoumata Diawara & Stockholm Art Orchestra
Kulturhuset, Stockholm Jazz Festival, 7 oktober 2016.

Om förra årets öppningskonsert på Kulturhuset hade en klar nordamerikansk prägel i Rickie Lee Jones har årets en panafrikansk dito. Maliska Fatoumata Diawara har sagt att hon sjunger för alla kvinnor, främst afrikanska, som inte ges röst varken i det egna samhället eller i omvärlden. Det är en tung börda att bära, men hennes blott 34-åriga axlar klarar det.

För er som undrar hur hon låter och vad hon sjunger om har kanske sett den lika omtalade som lysande fransk-mauretanska filmen “Timbuktu” – den gick på SVT veckan före jazzfestivalen – om hur fanatiska islamister hotar det vidsträckta Saharas kulturarv och uråldriga levnadssätt som nomader i öknen. Där hade ”Fatou” både en biroll och ett spår med.

Hon framför Timbuktu Fasso i en lång och innerlig tolkning – konsertens bästa – tillsammans med den enkom för spelningen och festivalen hopplockade Stockholm Art Orchestra under kapellmästare Nils Berg. Och det är ett självskrivet val. Om någon vet att komponera och arrangera stycken efter en frånvarande musiker, främst sångare, är det Berg. Hans kulturantropologiska och kalejdoskopiska projekt och platta Cinemascope (2013) bygger ju på stycken och videor där han och trion ackompanjerar stycken från så skilda delar av världen som Brunei, Irland, Japan och Pakistan.

Orkestern har bara haft runt 24 timmar på sig att spela ihop sig. Det är rentav anmärkningsvärt. Daniel Ögren briljerar i ”afrikanska” gitarrslingor. Mathias Landæus är inte sämre han, när han reser sig från flygeln och börjar traktera minisynthen känns Herbie Hancocks Headhunters inte långt borta. Blåsarna Lisa & Lisa (Bodelius på trombon och Rylander på saxofon) ger musiken en nödvändig blecktyngd. Och batteristen Moussa Fadera sekunderas av Thomas Ebys afrolatinekande congas.

De flesta låtarna kommer från Diawaras musikaliskt såväl som textmässigt mogna debutalbum Fatou från 2011. Hon sjunger på sitt modersmål Bambara. I Kanou (“Kärlek”) är det goda krafter som ska lösa problemen. I Clandestin (“Olaglig flykting”) dansar Diawara för världens alla flyende. Och den malande Mali-ko (“Fred”) kräver att islamisterna upphör med sin destruktiva förstörelselusta i Islams namn. I ett par mellanstycken, medan Diawara dricker te, får ensemblen improvisera lite. Fastän styckena är inte så värst experimentella så funkar de ändå som sköna intermezzon.

Ett klart tecken på att de trivs med varandra är att konserten som var tänkt att hålla på en timme och en kvart i själva verket spränger tvåtimmarsstrecket. Och så det faktum att Fatou kallar Berg ”my brother” och faktiskt får en tår i ögat på slutet. Dessa musikaliska möten som Stockholm Jazz Festival lyckats med två år i rad borde breddas och ske oftare på Kulturhusets scen – tack!

Rikard Rehnbergh

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.