Musik vid en resa

alte_schmiede

OJ:s Leif Wigh har rest genom den tysktalande delen av Europa. Här ger han några bilder från jazzklubbar han besökt längs resan.

I Wien finns en kulturell oas med namnet Gamla smedjan (Alte Schmiede), belägen invid den fastighet där tonsättaren Robert Schumann en tid vistades, mitt i den äldre stadsdelen. I konstföreningen Smedjan förekommer mängder av olika kulturyttringar. Musik av olika slag, föreläsningar, politiska diskussioner, diktuppläsningar och smärre utställningar.

Vid ett tillfälle arrangerades en konsert med elektronisk musik komponerad och framförd av Katharina Klement. Hon spelade klaviaturer och cittra samt elektroniska ljud från en datastyrd generator. Kvällsutrymmet delade hon med Klaus Filip som komponerat helt igenom elektroniska ljud. Något som blev till en fantastisk upplevelse. Den märkligaste handlade om vårvinterns fruktansvärda tsunami i Japan. Klaus Filip hade en inspelning bestående av rådata, upptagen vid fyra olika stationer på fyra olika japanska öar. De var seismologiska ljudupptagningar inspelade under 36 dagar. Från 10 mars till och med 16 april i år.

Dånet från varje dygn var komprimerat tidsmässigt sett till 20,6 sekunder och återgavs i fyra olika högtalare, placerade runt publiken i lokalens fyra hörn. Den första skildrade ljud upptaget 400 kilometer väster om epicentrum. Den andra 400 kilometer norr om epicentrum, inspelat på Hokkaido. Den tredje spelade upp ljud upptaget 600 kilometer söder om centrum på ön Ko-jima och den fjärde slutligen 1800 kilometer ifrån, på Okinawa. Inspelningarna gav en stark ljudbild av hur det låter när kontinentalplattorna förskjuts långt under våra fötter.

Resultatet var en skrämmande, för att inte säga en ryslig, redogörelse om vad som händer under våra fötter. Långt ner under jordytan. Styrkan i det återgivna var så pass kraftigt att det krävdes hörselskydd för att inte bli totalt lomhörd. Publiken hade fingrarna instoppade långt in i öronen. En närbelägen åsksmäll var som ett myggstick i jämförelse. Givetvis fick den här ytterst märkliga händelsen tankarna att vandra vad gäller människans beteende på jordytan.

jazzland_logo

Ett annat ställe i Wien är Jazzland beläget vid Donaukajen. Där spelade bl.a. gruppen Ceora som bestod av trumpetaren Max Wintersperger, trombonisten Günter Spies, altsaxofonisten Ben Daxbacher, tenorsaxofonisten Gerald Miglik, Michael Kneiths piano och Thomas Reimer bas. Ledare var trumslagaren Uli Hejsek. Arrangemangen var skrivna av trombonisten Spies.

Repertoaren var hämtad ur jazzens 1950- och -60-tal och av kompositörer som John Coltrane, Benny Golson, Tadd Dameron och Sonny Rollins. Givetvis exekverades även Lee Morgans Ceora. Bandet uppvisade en fin klang och lysande solospel av saxofonisterna. Främste eller mest intressante solisten var den unge trumpetaren. Men sällan har någon demonstrerat spelglädje bättre än trombonisten.

Han hade nog ett dixielandförflutet men flyttat sig till mer moderna uttrycksmedel. Hans glädjeyttringar över de andras soloprestationer gick inte att ta fel på. Nästan tårögd efter trumpetsolona. Hardbopmusiken fick här en fin behandling med välskrivna arr och sammanhållet fint ensemblespel.

På samma ställe spelade en tid senare gruppen Graf Weinrich. Gypsy swing, sade damen i entrékassan med en lätt rynkning av näsroten. Men gruppen åstadkom en ordentligt svängig musik i franska hotkvintettens anda. Speciellt imponerade den unge gitarristen Gismo Graf. Hans far Joschi Graf var en skicklig kompgitarrist liksom Buko Weinrich. Basisten Karl Sayer var också en skicklig man med bestämd känsla för varje melodis tempo. Ledare för gruppen var Zipflo Weinrich en riktig stehgeiger. Hans febriga ton på fiolen kunde mycket väl ha utmanat Stéphane Grappelli på den tiden det begav sig.

porgyandbess_wien

I Wien finns också en lokal benämnd Porgy & Bess varför man närmar sig den med viss försiktighet med tanken på att det kunde vara ett ställe för allsköns populärmusik. Men det visade sig vara ett ställe för jazzmusik. En kväll spelade Mike Stern där med violinisten Didier Lockwood, basisten Tom Kennedy och Dave Weckl vid trummorna. Lokalen hade formen av en biograf från 1950-talet som nu anpassats till musikens fromma.

Mike Stern är en fin gitarrist men har också förmågan att konversera publiken på ett sympatiskt sätt. Musikaliskt sett var Didier Lockwood synnerligen inspirerad och engagerad. Hans improvisationer var i mångt och mycket intressantare än vad som tidigare presterats vid olika tillfällen. Gruppen som även gästspelat på Fasching i år är värda att kolla upp om färsk cd anländer närbelägen skivdisk.

unterfahrt_logo

I München finns bland annat jazzklubben Unterfarht på Einsteinstrasse. Där kunde man uppleva högoktaniga Panzerballett med Jan Sehrfeld gitarr, Joe Doblhofer gitarr, Alexander von Hagke tenorsax, Heiko Jung bas och Sebastian Lanser trummor. Balettens musik var litet svårdefinierad men hade fullt ös i ensemblerna. Kanske skall man kalla den för metalljazz om uttrycket tillåts. Saxofonisten hade trots elektroniskt utspel svårt att göra sig hörd bland de ljudstarka gitarrerna.

Den afrolockige ledaren för gruppen Jan Sehrfeld gjorde ibland några lustiga krumbukter eller danssteg som åtminstone fick mig att skratta ljudligt. Gruppen varvade hård, aggressiv musik med viss kvantitet humor och glädje. Ett bekant nummer var Paul Desmonds Take Five som saxofonisten spelade i den ursprungliga fem-takten medan gruppen i övrigt körde fyra slag i takten. Inte helt ointressant! I München finns varuhuset Ludvig Beck vars övervåning är ett Mecka för den som vill inhandla cd-skivor. Här finner man mycket man sökt men ej tidigare funnit.

A-trane_berlin

Berlin är som bekant åter en sjudande kittel av konst, musik och andra uttryck. På klubben A-Trane äger en del fina jazzevenemang rum. Här spelade bland andra pianisten Lorenz Kellhuber ett antal set. Han har en stil som för tankarna till Chick Corea, med ett stillsamt reflekterande över klangerna och stackatotonerna. Han saknar kanske den nerv som Corea bjuder lyssnarna men de långa konsertstyckena var intressanta.

Han bjöd på fin teknik och medvetenhet i nuet. Egentligen var de tre seten liktydiga med ett stycke per set. Något som fick några äldre, flinande öldrickande herrar att snabbt bryta upp. De hade väntat sig jazz, det vill säga Dixieland! I Berlin finns också ett Eldorado för skivköparen hos Dûssmans vid Friedrichstrasse. Där finner man också cd-skivor man sökt men även sådant som man inte visste att man ville ha.

Leif Wigh