Musikalisk bredd på första upplagan av Havtorn Records Festival

HRF Ava NilsAndersson

Jazzfestivalerna i Sverige är många och av varierande dignitet. Från storheter som Stockholm Jazz Festival och Umeå Jazzfestival, till en oöverskådlig uppsjö av obskyriteter.

Skivbolaget och musikerkollektivet Havtorn Records debuterade som festivalarrangör i början av november.

– Syftet med Havtorn Records är inte bara att släppa skivor, utan även att vara en plattform för musiker att komma ut med sin musik, till exempel genom att skapa speltillfällen, säger Oscar Johansson, styrelsemedlem i Havtorn Records.

HRF OscarJohansson

Föreningens medlemmar är spridda mellan Oslo, Göteborg, Malmö och Köpenhamn, så styrelsen valde ett okonventionellt upplägg: Åtta grupper uppdelade på två konsertkvällar, en i Göteborg och en i Malmö, med en veckas mellanrum.

HRF Ava LindaBergström

I Malmö arrangerades festivalen i Ribbersborgs kallbadhus. En hundraårig träkåk, hundra meter ut i Öresund. Trion Ava mjukstartar kvällen. En synthes av lågmäld vispop och progressiv jazzharmonik, framförd på svenska av sångerskan Linda Bergström, ackompanjerad av Simon Petersson på kontrabas och Nils Andersson på gitarr. Nils skriver musiken och de existentiellt tematiska texterna (”Är allt bara i min fantasi”, ”Tiden går, den är ostoppbar”, ”Har det någon mening om jag aldrig funnits till”).

HRF Ava

I logen efter konserten frågar jag gruppen om de har någon existentiell ångest.

 

– Ja det har vi, svarar Nils direkt. Men jag tror att alla ibland tänker på det som har hänt och det som kommer att hända.

Sångmelodierna är eleganta och inte alltid helt självklara när de ibland används för att sätta extra färg på harmonierna. Linda Bergströms framförande får dock varje strof att låta naturlig, utan att kompromissa klang eller inlevelse.

”Snyggt! Snyggt!” ropar en gubbe bakom mig efter att det sista ackordet har klingat ut. När jag vänder mig om för att nicka instämmande ser jag att det är en mustaschprydd ung man. Av de omkring etthundra besökarna är den äldre publiken påfallande liten. Den största gruppen är kvinnor under 30 år.

– Jag tror att det beror på att mycket av musiken inte är så genrebunden. Den nya jazzen i Sverige rör sig ganska fritt mellan olika genreuttryck och handlar inte så mycket om bevarande av tradition. Det är något jag tror att framför allt ung publik är intresserad av, säger festivalens projektledare Måns Wikenmo.

Jag har inte lyssnat så mycket på Eric Dolphy, men jag är ruskigt förtjust i Out to Lunch. Därför såg jag fram emot att Kamala begåvade kvällen med sin närvaro.

HRF Kamala

Debutskivan ”You have heard, I suppose” släpptes i april 2013 och bär vissa likheter med Dolphys klassiker från 1964. Ordinarie saxofonist Fredrik Ljungkvist kunde inte komma till Malmö. Som pianotrio får Kamala ett annat uttryck. Johan Lindvall får anstränga sig vid pianot för att melodierna ska nå fram. Johan Nordh (trumset) och Andreas Henningsson (kontrabas) spelar periodvis som om domedagen vore nära. Det är energiskt och skickligt, men det känns som att något saknas.

Norsk-dansk-svenska Eed avslutar festivalen. En udda grupp i sammanhanget då de spelar musik som påminner om The Knife och Tom Tom Club.

HRF Eed AntonJansson

– Min inspiration kommer jättemycket från Beyoncé och från musik jag lyssnade på när jag var tolv, som Backstreet Boys och Spice Girls, berättar Mari Tveito sångerska och sporadisk trummis.

Det är svårt att inte bli medryckt av musikernas energi och lust för musiken.

Det är lekfullt, nästan barnsligt och oförskämt begåvat.

HRF Eed MariTveito

– Om Beyoncé var en nordisk hippie som bodde i en tipi i Christiania hade hennes musik låtit så här, säger körsångerskan och trombonisten Guro Tveitnes, med anledning av att bandet bildades under tiden Mari Tveito bodde i en tipi i Christiania. När jag frågar om Eeds relation till hippiekulturen vill ingen i bandet kännas vid den.

Detta blev Eeds sista konsert. Mari har bestämt sig för att flytta till Hawaii på obestämd tid.

Eed föregås av trion Maniscalo/Hedén/Wikenmo som företrädesvis arbetar med dynamik och kollektiv improvisation. De varvar skrivna teman med helt fria passager.

HRF MHW IvarHeden

Det är bitvis svårlyssnat. Pianisten Emanuele Maniscalo repeterar samma tonföljd över dissonanta klanger, medan Ivar Hedén alstrar enerverande insektsljud på trumpet. Ljudbilden blir allt mer intensiv och påträngande. Gruppen tycks fullständigt introvert. Med manisk blick och glasögonen långt ner på näsan plingar Måns Wikenmo på klockor, cymbaler och en obskyr metallgrunka han kan ha hittat på parkeringen utanför.

HRF MHW MånsWikenmo

Ibland ser han ut att vara på väg över trumsetet för att antasta någon på första raden – för att sedan fly ut genom ett fönster, ut till havs som en ondsint sjöjungfru. För en stund är jag oroad att upplevelsen ska utlösa latenta psykoser bland publiken.

HRF publik

Försiktigt börjar då musiken att byta riktning. Tonspråket blir harmoniskt – med bara ett uns, helt smakfulla missljud. Trumpeten surrar likt en humla. En åhörare lägger sig ner på trägolvet framför baren. Kontrasten mellan den harmoniska avslutningen och föregående parti är så påtaglig att det blir kvällens mest minnesvärda episod.

Text: Theo Hagman Rogowski
Foto: Timbermen Productions.