Musikernas ekonomiska situation är ohållbar

 

På Impra:s senaste styrelsemöte diskuterade vi musikernas arbetsvillkor och hur fildelning, spotify, CD-skivans död och musikernas sjunkande gager påverkar vårt yrkesliv.

Vi i Impra undrar om folk i allmänhet känner till den verklighet som de flesta etablerade artister och musiker i alla åldrar lever i idag. Dom flesta vill inte berätta hur illa det är (för det är ju inte så lite skamfullt) och därför är det inte känt hur det egentligen ser ut. Myter bildas sålunda om hur mycket musiker och artister i olika genrer tjänar.

Rent konkret: Hur mycket pengar tror ni kommer in från STIM/SAMI/Royalties/Gager?

Vad är ett standardgage?

Vilka olika arbetsuppgifter har musiker från olika genrer? Visste ni att marknadsföring, komposition, bokning, övning, repetitioner, instudering m.m. ingår i gaget för frilansmusiker?

Vilka summor kommer egentligen in från STIM? Vad har man för extrajobb för att få ekonomin att gå ihop? Vilken typ av utbildning har man gått (om någon) och hur lång?

Det kanske är dags att vi ställer oss upp och berättar hur det är?

Låt mig börja med mig själv:

Jag är inom kort 40 år och har i 20 år jobbat som jazzsångerska och kompositör. Jag har gått Musikerutbildningen på Musikhögskolan i Stockholm. Jag är etablerad inom min genre och har turnerat i många länder under åren förutom Skandinavien samt producerat 13 CD-skivor i eget namn. Jag har så gott som alltid bokat gig och skött logistik och administration själv.

Standardgaget på ex. jazzklubb Fasching, som många klubbar i Sverige refererar till, är idag 2 200 kr på faktura.

De stora jazzfestivalerna i Sverige (Stockholm Jazz, Umeå Jazzfestival, Swedish Jazz Celebration) betalar samma gage per musiker som dom gjorde för 15 år sedan det vii säga cirka 3 – 4 000 kr på faktura. Som det är just nu har jag tyvärr inte råd att tacka nej till ett gig som är för dåligt betalt, för tusen kronor i handen är bättre än inga alls om man ska betala hyra, mat och, i alla fall i mitt fall, dagisavgift.

Jag gör cirka 20 – 30 gig per år – det är i genomsnitt cirka 50 000 kr på faktura per år. Vi som har valt ett instrument som inte passar som ”sideman”-instrument har ju också svårare att få göra konserter med andra band än det egna. All tid som vi bandledare lägger på administration är ju också av tradition obetald och räknas inte.

Jag får i genomsnitt 30 000 kr från STIM per år, varav hälften går till skatt och sociala avgifter.

Royalty för sålda skivor uppgick i år till 10 000 kr även där dras skatt och sociala avgifter.

Lite undervisning på Musikhögskolan som timlärare i ensemble har jag, cirka 25 timmar per år med en timlön på 618 kr i timmen. Det ger cirka 15 000 kr före skatt.

Min bonus är att jag har tioårigt arbetsstipendium från Konstnärsnämnden det innebär 120 000 kr per år (minus skatt). Detta innebär att jag inte behöver, som de flesta andra kollegor, ta ett brödjobb som städare eller inom hemtjänsten.

Jag kan därför skriva denna artikel, eftersom jag har ”papper på” att jag är en seriös musiker och inte bara en obegåvad gnällspik.

Jag vill understryka att jag i förhållande till de flesta av mina kollegor befinner mej i en ganska bra ekonomisk situation, men jag är säker på att folk i allmänhet tror att etablerade musiker tjänar mer än så.

Notera också att de flesta musiker (inklusive mej själv) jag pratat med oavsett genre finansierar idag sina skivproduktioner själva och säljer sedan in materialet till skivbolag som distribuerar det.

Min senaste skiva kostade mej cirka 40 000 kr.

Att folk då kommer och utropar att ”Musiken är fri” gör mej helt vansinnig.

Spotify som är populärt och finns i var och varannan dator ger 0,0023 kr per låt lyssning, alltså ger 1000 lyssningar 2,30 kr.

Det finns inte längre någon möjlighet för frilansande musiker att få a-kassa pga. reglerna om deltidsanställning (du blir utförsäkrad efter 75 dagar om du arbetar någon dag i veckan).

Musikalliansen var frilansarnas stora hopp, men musiker med mindre än 200 konserttillfällen om året göre sej inte besvär. Därför är också ca hälften av de anställda jazz- och improvisationsmusikerna i Musikalliansen basister som ju ofta spelar i många band.

Musikhögskolorna där jag arbetat i många år som timlärare från och till, avskedar timlärarna varje vår för att slippa anställa någon. Timlönen har inte förändrats nämnvärt de senaste tio-femton åren.

De flesta utlandsturnéer som görs av band som inte tillhör den kommersiella sektorn och även de mer kommersiella, stöttas idag av Rikskonserter, Konstnärsnämnden eller Kulturrådet. Trots detta går dessa turnéer ofta back för oss pga. den stora kostnad det medför. Vi betalar för att få turnera.

I praktiken är alltså musikerna själva de största sponsorerna av musik i samhället, då vi går med på gager som borde varit minst det dubbla.

Om en jazzklubb som gör 200 konserter per år plötsligt skulle betala ut rimliga gager kanske de bara skulle ha möjlighet att göra hälften så många. Då kanske bidragsgivarna skulle inse att det behövs skjutas till pengar?

Varför ska ansvaret ligga hos oss musiker? Borde inte arbetsgivarna också ta ansvar för att betala acceptabel ersättning?

Hur skulle det se ut inom något annat yrke? ”Nej kära arkitekt, du får bara halva lönen för annars går firman omkull”.

Jag skulle säga att för en bandledare är ETT gage för EN spelning ca 10 dagars jobb (och för en ”sideman” typ 5 dagars arbete).

2 200 kr/10 dagar =  220 kr per dag x 30 = 6 600 kr i månadslön. Vad ligger existensminimum på nuförtiden?

Ekvationen är ohållbar. Jag tror aldrig att musiken kommer att försvinna och jag skulle aldrig sluta oavsett, men det känns som om det bland folk i allmänhet finns stora missförstånd om hur våra villkor ser ut. Dessutom existerar ingen seriös diskussion bland musiker och arrangörer om hur vi ska kunna förbättra situationen. Detta skrämmer mej, speciellt i dessa tider när idéer om tillgång och efterfrågan projiceras på kulturlivet.

Lina Nyberg

jazzsångerska, kompositör och ordförande i IMPRA