Nacka Forum bjöd på spännande skiftningar

Nacka Forum. Foto: Solmaz Lundin
Nacka Forum. Foto: Solmaz Lundin

Nacka Forum
Göteborg, Nefertiti, 21/5

Skulle kunna citera Karl-Bertils generade far, ni vet han som inleder ett tal med ”är kanske inte rätte mannen”. Syftar på att jag inte dagligen går igång på frijazz eller har stor erfarenhet av den bångstyriga kvartetten, har däremot ett otal gånger hört medlemmarna live på skilda håll, vilket alltid varit stimulerande. Och jag såg supergruppen, som skapats av blåsarna Kajfeš och Kullhammar, på Liseberg för cirka åtta år sedan. Nu är de aktuella med fjärde studioalbumet We are the World, något som Orminges stolthet Kullhammar upprepar till max. Turnén på svensk mark går i mål på Nef samma dag som Göteborgsvarvet sprungits. Klubben är välfylld, men inte fullsatt. Kullhammar strör dock i vanlig ordning lovord över oss på västkusten.

Man inleder utan publikfrieri genom att under flera minuter, till synes förstrött, framkalla rytmer och klanger med diverse ting av varierande storlek. Sedan noteras omgående deras typiska balansakt mellan spräckligt och suggestivt. För mig, ganska ovan vid längre passager i avsaknad av struktur, blir de suggestiva unisona tonerna belöning för tålmodigt lyssnande. Nacka Forum går varvet runt, från att skenbart spela olika låtar var för sig till att foga samman mycket attraktiva sekvenser. Efteråt frågade jag Kajfeš om uppdelningen mellan att följa impulser och givna idéer. Första instrument som utkristalliserar sig är Johan Berthlings kontrabas. Med stråke låter den i början som en rund kuslig cello i moll. Berthling är ett pådrivande nav, ett lika självklart sådant som påhittige Kresten Osgood som huserar mestadels bakom trummorna. Efter en intressant småtråcklig öppning släpper kvartetten loss ett efterlängtat groove i Chogolisa. Verkligen snyggt arr och samstämmigt spel får mig att njuta stort. Jonas Kullhammar toner ligger i framkant och Osgood levererar polyrytmiskt solo. En hetsig äldre komposition uppvisar drag från Sun Ra. Så gott som samtliga stycken från nya skivan framförs.

Referenser som ligger närmast till hands är Art ensemble of Chicago, Lester Bowie och möjligen Fire. I andra och avgörande set – uttryck från mannen med de många blåsinstrumenten – bjuds vi både smeksamma ballader och härliga urladdningar. Enda inslaget som gjorde mig tveksam var den danske filantropens performance. Tyckte mycket om det oemotståndliga svänget med Gilbert Holmström och Anna Högberg som gäster i finalen, vars repris av Magwaza fick utgöra minnesvärt extranummer. Uppskattade vidare hur den otympliga bassaxofonens utövare initierade en starkt markerad rytm. Kajfes lirade aftonens vackraste solo i #5, Berthling stod då för repetitiv angenäm basgång medan Osgood tog hand om den finstämda melodin på piano. Blev som helhet påtagligt uppfylld av växlingarna mellan improvisation och planering, ljusa och mörka toner, solon och ensemblespel. Ljudet var som förväntat mycket bra.

Mats Hallberg

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.