Nerslag i jazzens huvudstad

Det är tropiskt varmt i Köpenhamn och stan myllrar av jazzälskare från när och fjärran. OJ:s utsända skribent Stig Linderoth och fotograf Lasse Seger ägnar denna första festivalhelg åt diverse nedslag i inte bara Danmarks huvudstad utan just nu också jazzens.

Nästan alla öppna platser, bakgårdar, klubbar och matställen vibrerar av jazz. Man kunde rentav säga att om man inte vill höra jazz så är det nästan omöjligt under de tio julidagar som denna troligtvis världens största jazzfestival äger rum.

På väg ut från festivalkansliet på Borups Höjskole i centrala  Köpenhamn möts vi nästan omedelbart av spröda klarinettoner som snart formerar sig till New Orleansdängan Dr Jazz. Vilken synnerligen upplyftande start på dagen. Men vid den närliggande kanalen får  några skyltar med texten Varning för ficktjuvar oss tyvärr snabbt att ta mark igen. Håll alltså hårt i plånbok, mobil och kamera!

Så dags då för den dagliga gatuparaden med  Orion Brass Band och vi beger oss till Höjbro Plads. Här ansluter vi, och till  tonerna av Blue Monk, S:t Louis Blues March och Li´l Liza Jane ger sig paraden i väg mot målet som är Frue Plads där senare den officiella invigningen med bl.a. svenska Oddjob skall äga rum.

Vi lämnar dock paraden nu och beger oss till Jazzhus Montmartre där man åter stolt nu kan visa upp de kända maskerna. Konstnären Mogens Gylling, som en gång i tiden gjorde originalen har gjort om och lite förnyat sitt konstverk. När täckelset föll denna eftermiddag var det till våldsamma applåder när alla närvarande kunde konstatera att maskerna åter pryder sin plats på lokalens ena långsida och att Montmartre nu är på riktigt igen.

Via skivaffären Jazz Cup, fullsatt på grudn av av konsert med Tre Tenorer och Sören Christiansen CJF Trio, beger vi oss till Kongens Have där de jättelika gräsytorna var fulla av sol- och jazzdyrkande människor. Vi går vidare och stannar snart upp  på Frue Plads och invigningskonserten med Oddjob och konstaterar att den svenska kvintetten spelade sin Milesinspirerade elektrojazzfunk inför stor och uppskattade publik.

Vårt mål är Vandkunsten och en konsert som skulle visa sig vara dagens höjdpunkt, nämligen svensk-danska tenoristen Thomas Frank och hans kvartett. Vandkunsten var fullproppad av sorlande publik och ur närliggande barer strömmade ljuden från VM-matchen mellan Holland och Brasilien. Förbi och bakom den lilla scenen körde turist- och stadsbussar i en aldrig sinande ström. Solen gassade och ölglasen klirrade muntert, ibland i konkurrens med klockorna från Rådhusplatsen. Här var alltså inte plats för ”största möjliga tystnad”. Thomas Frank hade inga problem med en miljö som andra kanske finkänsligare jazzmusiker hade nobbat att spela i.

Konserten inleddes med Kurt Weils This is new och redan här visade Thomas musklerna. En hyllning till instrumentkollegan Bent Jädig, How little we know följde sen liksom My one and only love, alla i långa generösa versioner. Dexters ande började kännas närvarande och  Thomas kunde gott, om han hade velat , säga Have no fear Thomas is here.

Efter en halvtimmas ölpaus inleddes andra set med Trane tickets, också detta ett långt stycke musik. Både Miles och Coltrane var klara inspiratörer här.

Så här långt började musikkollegor dyka upp kring scenen. Både Bernt Rosengren och Jens Winter tycktes spelsugna. Konserten fortsatte med Capricorn two, ett Frankoriginal och därefter Börje Fredrikssons vackra Ballad for Laila. Nu plockade Winter fram trumpeten och utmanade Thomas i Joe Hendersons blues Hopscotch. Thomas började jaga livet ur Winter och trots Winters välformulerade och spännande trumpetspel blev det game, set och match för Frank. Publiken jublade och applåderna ville inte ta slut.

Ben Besiakov spelade piano, Thomas lillebror Daniel bas och Jeppe Gram trummor. Alla säkert på toppen av deras förmåga men att fånga publikens öron i närvaro av en storspelare som Thomas Frank är inte lätt. Thomas dominerade scenen totalt med sin starka närvaro.

När konserten var över var vi minst sagt slut och den planerade Montmartrekonserten med Martial Solal och Mads Vinding hoppade vi respektlöst över.
Copenhagen Jazz Festivals utbud dessa julidagar är så massivt att jag egentligen inte förstår hur man skall kunna tillgodogöra sig ens en bråkdel.

Men jag längtar redan likafullt till år 2011.

Stig Linderoth