New Jungle Ochestra på Toldboden i Köpenhamn

Bild4

Det är egentligen ganska obegripligt att en jazzorkester av New Jungle Orchestras kaliber inte är mera känd i Sverige än den är. Men Pierre Dörge och hans mannar är desto mer synliga och uppskattade i massor av andra länder jorden runt.

Och på hemmaplan förstås. Söndagskvällens konsert på Toldboden gav både synliga och hörbara bevis på att NJO har kultstatus i Danmark. För mig var detta första gången jag hörde Dörge & Co live och jag kan verkligen bekräfta deras storhet.

Bild1

Musiken är högst egen, mästerligt arrangerad och skickligt framförd av musiker, som i vissa fall stått på Dörges lönelista i nu mer än femton år.

Konsertens första hälft flöt i gång på något obeskrivbart sätt med Pierre Dörge som ensamsolist på sin indianfjäderprydda gitarr. Ur nästan ett kaos utkristalliserade sig så småningom Ornette Colemans Lonely woman och så när resten av bandet fått ljud i skällorna fick vi höra Carl Nielsenmusik, Det koster ej for megen strid, som den förmodligen aldrig spelats förut.

Det måste ju vara en ära att bli tolkad av NJO! Under resten av första set bjöds vi först på Saluting Mars, Dörges hyllning till Sun Ra. Sedan västafrikansk high life. Jubee.Jubee där publiken deltog i dirigerad handklappning mellan publik och orkester, allt enligt bästa call and responsmodell.Världsmusik i ordets verkliga bemärkelse!

Bild2

Andra set inleddes med Elephant on the road från senaste plattan Sketches of India varefter kvällens gäst, frijazzfunkfarbrorn James Blood Ulmer äntrade scenen. Ulmer hörde jag 1984 i Kristianstad där hans sextett spelade inför en inte alltför begeistrad publik.

På Toldboden tog Ulmer det säkra för det osäkra och drog i gång TV blues, en lång klassisk blues, Dörge och Ulmer, båda harmolodiskt laddade med ”taggtrådsgitarrer” i högsta hugg, följde upp med en lång och fräck friformduell. Mera blues och mera dueller, bl a med Ulmer och Morten Carlsen på mycket vacker taragot.

Därefter Ellington som ju också har ”djungelmusik” på repertoaren. Duke är en stor inspirationskälla för Pierre Dörge så att nu få The Mooche i NJO- tolkning var väntat. Det var däremot inte den avslutande och uppsluppna New tiger rag med blåsarna vandrande runt ute bland publiken. Något jag för väldigt länge sedan upplevt både med Lionel Hampton och Sonny Rollins.

Bild3

Att på några få rader så här beskriva en konsert med New Jungle Orchestra är inte lätt, nästan omöjligt. Detta fantastiska tiomannaband spelar helt enkelt omtumblande musik med rytmer och harmonik från alla håll. NJO och James Blood Ulmer i ”Bloods” 70-talsklassiker Jazz is the teacher, funk is the preacher är nog den bästa sammanfattning jag kan komma på.

Text: Stig Linderoth
Foto: Lasse Seger

Copenhagen Jazz Festival 2012
15 juli, Toldboden, Köpenhamn
New Jungle Orchestra

Pierre Dörge g, Gunnar Halle tp, Morten Carlsen taragot, sax, Jakob Mygind sax, Anders Banke bcl sax, Kenneth Agerholm tb, Irene Becker p, synt, Thommy Andersson b, Ayi Solomon perc, con, Martin Andersen dr