North Sea Jazz Festival lockade 70 000

 Hiromi fotoPaulStravby


Årets North Sea Jazz Festival, den 37:e i ordningen, lockade närmare 70 000 besökare från hela världen till Rotterdam. Från 13 scener bjöd ca 1 000 musiker på 150 konserter. Projektet North Sea Jazz Round Town började redan två veckor före själva festivalen med uppträdanden, workshops, seminarier och konstutställningar.

Nytt för i år var Jazz Dag, ett projekt skapat för att underlätta för professionella musiker och musikälskare att upptäcka varandra. Holländska jazztalanger fick presentera sig för en bredare publik vid tjugofyra speltillfällen på sju olika spelplatser runt om i Rotterdam. Willem Breuker Kollektiv, Amstel BB och Sabrina Starke var några av de mer kända artister som uppträdde.

 

Festivalledningen hade återinfört temat Artist in Residence och utnämnt saxofonisten Joshua Redman till årets artist. Redman uppträdde i fem olika konstellationer under festivalen. Med sin rutin rörde han sig obehindrat mellan flera av jazzens spelplaner –– allt från ett latinfärgat projekt signerat arrangören och kompositören Vince Mendoza tillsammans med holländska  storbandet Metropole Orkestra till en saxofonkvartett där han själv handplockat sina önskemusiker.

Under konserten med Metropole Orchestra gästande brasilianska sångerskorna Luciana Souza och Lilian Vieira; här utforskade Redman Stan Getz repertoar, med betoning på Getz samarbeten med brasiliansk anknytning. Bitvis kändes konserten väl pretentiös och något överarbetad, Redmans sax dränktes nästan i det massiva orkestersoundet. Bäst lät Redman i de subtilare bossaballaderna där hans lyriska ådra var i fokus. Mest minnesvärd blev Souzas och Redmans fartfyllda duett i Ivan Lins Ai, Ai ,Ai och i duetten med Vieira i Carinhosas Pinguina.

När Redman uppträdde senare med sin egen kvartett James Farm (Aaron Parks (p), Matt Penman (b), Eric Harland (dr) kom han mer till sin rätt. Här höjdes temperaturen och expressiviteten betydligt. Harland piskade fram Rollins-lika riff hos Redman. Pianisten Parks kontrade med rastlöst, udda, rytmiskt kontrastrikt men ändå lyriskt finlir vid flygeln. Stort utrymme gavs åt alla i bandet att stretcha ut i vassa soloinpass. Kvartetten bottnade i sin finstämda lyhördhet, i känslan att läsa av varandras intentioner.

Detta gav spelningen en chosefri tyngd som kändes befriande. Expressiv och lekfull blev även konserten med Axis Saxophone Quartet med en sättning på fyra saxar: Joshua Redman (mestadels på sopran), Mark Turner, Chris Potter och Chris Cheek. Atonala, närmast neurotiska ljudcollage varvades med rytmiska teman i originalkompositioner som här framfördes live för första gången. Det faktum att Redman är en av de mest intressanta saxofonisterna på jazzscenen idag förstärktes ytterligare i Rotterdam.

En annan artist är den snart 80-årige saxofonisten och kompositören Wayne Shorter. Han var på plats med sin ordinarie kvartett: John Patitucci bas, Danilo Perez piano och Jorge Rossy trummor. Rossy har numera ersatt trotjänaren Brian Blade. Musikstycken framfördes i svitform, utan tydlig början eller markerat slut.

Efter lite ljudproblem och en osäker inledning byggdes en närmast euforisk, nästan sakral känsla upp. Shorter med sina karakteristiska, blixtsnabba men eftertänksamma, sökande, korta fraser på både sopransaxen och tenoren visade sig verkligen på hugget. Arrangemangens struktur saknade i stort sett melodi, rörelsen var fokuserad på det öppna rummet och improvisationen i nuet. Rossy spelar mer laid back och tryggt än Blade, vilket triggade både Patitucci med sin stabila, fabulösa timing och Perez med sina klangrika, komplexa rytmer att ta ut svängarna ytterligare.

Shorters uttryck år 2012, med en nyfikenhet på skeendet i nuet och en musikalitet i ständig utveckling, är ljusår från den furiösa, jordnära postbop han var med och skapade tillsammans med Art Blakeys Jazz Messengers på 50-talet ¾ men minst lika njutbart. Frågan är bara om kvartetten kan förnya sig själv.

 

Miles Davis, Shorters forna arbetskamrat, hyllades i projektet Miles Smiles, där musiker som spelat på skiva eller på scen med Miles under dennes senare karriär deltog. Detta var alltså ingen tolkning av Miles mästerliga album med samma namn från 1966, vilket var smått förvirrande i programpresentationen.

I bandet ingick Wallace Roney trumpet, Rick Margitza saxofon, Darryl Jones elbas, Robben Ford gitarr, Omar Hakim trummor och Joey DeFrancesco klaviaturer. Det mesta av låtmaterialet var hämtat från Miles elektriska period och framåt. Intrycket blev något splittrat, delvis på grund av att när konserten påbörjades på eftermiddagen satt Roney och Jones fast i trafiken på väg till arenan. Väl på plats hade de uppenbara ljudproblem som dock löste sig senare under spelningen.

Roney var inledningsvis förvånansvärt blek och anonym, märkbart störd av avsaknad av soundcheck. Rick Margitza hade en fin ton i sin sax men kändes osäker i sin karaktär. Ford och DeFrancesco däremot trivdes som fiskar i vattnet: Fords smakfulla, bluesiga rockriff och DeFrancescos blytunga orgelfyrverkerier bidrog till att gruppdynamiken infann sig till slut.

Rutinerade Darryl Jones funkiga, solida basspel och Omar Hakims igenkännbara, klockrena precision på trummorna drev rytmen säkert framåt. Roney revanscherade sig med råge efter halva giget: höjdpunkten kom i en makalös Jean-Pierre och i snygga balladen Don’t Stop Me Know, originalversionen spelade Miles in med Toto på deras Fahrenheit från 1986. Men visst hade man väntat sig mer nyskapande och inspirerad energi av denna stjärnfyllda sextett. Miles ande svävade liksom inte där riktigt.

Flera kvinnliga jazzmusiker gjorde starkt intryck under årets NSJ. Den 27-åriga Grammybelönade basisten, kompositören och sångaren Esperanza Spalding med sitt nya storbandsprojekt Radio Music Society trollband publiken med välarrangerade och snirkliga kompositioner.

Smile Like That  visade fina prov på Spaldings begåvning. Trumslagerskan Terry Lyne Carrington uppträdde i ett spännande, multikulturellt projekt kallat The Mosaic Project som är en hyllning till världens alla begåvade kvinnor. I hennes sextett ingick bl.a. amerikanska ekvilibristiska sångerskan Dianne Reeves, holländska blåsaren Tineke Postma och asiatiska pianisten Helen Sung.

Resultatet var en mycket hörvärd, fängslande konsert. Minnesvärd var också konserten med den japanska, klassiskt skolade pianisten och kompositören Hiromi. Fenomenalt uppbackad av basfantomen Anthony Jackson och trummisen Simon Phillips bjöd hon på halsbrytande improvisationer och makalös teknik, full av energi. Triojazz av yppersta klass!

JacksonHiromiPhilips fotoPaulStravby

Norske saxofonisten Marius Neset, som spås bli Jan Garbareks tronarvinge, spelade ett högexplosivt och fullödigt set med sin kvartett. Neset stod själv som arrangör och kompositör till de innovativa låtarna. Man fångades av kvartettens omedelbarhet.

Sångaren Gregory Porter fick de största ovationerna av alla artister jag hörde under årets festival. Jag såg honom förra året på Berlin Jazz Fest och då liksom nu fullständigt knockade han publiken. Med nya skivan Be Good i bagaget imponerade Porter med sitt breda röstregister som spänner från den mest avancerade jazzkromatiken till djupaste bluesen och soulen.

”Nat King Cole möter Donny Hathaway”, om man vill beskriva Porters stämma. Porters personliga tolkning av Wayne Shorters Black Nile var enastående. Senare samma kväll gästade han även saxofonisten James Carters orgeltrio. Porter fångade omedelbart den förtjusta publiken i tempohöjaren 1960 What. Missa för guds skull inte hans konsert på Fasching under Stockholm Jazz Festival i början av oktober!

Paul Acket Award delas ut varje år till en artist som är värd mer uppmärksamhet. Årets vinnare blev den talangfulla och mångsidiga amerikanska pianisten Craig Taborn. I juryn återfanns bland annat Sverigevännen kanadensaren Ken Pickering, festivalboss på Vancouver Jazz Festival.

Patrik Sandberg