Nutidsbaserad gammeljazz med Stockholm Swing All Stars

 Sthlm-Swing-alla

När Stockholm Swing All Stars debuterade 2002 minns jag den ljuva känslan av en musik som exekverades såväl högklassigt som entusiastiskt. Konceptet med hemsnickrade och nutidsbaserade arrangemang på evergreens från 30- & 40-talen bidrog i högsta grad till lyssnarglädjen.

När jag nu lyssnar på Stockholm Swing All Stars vid deras årliga stockholmskonsert i en utsåld Grünewaldsal väcks i ännu högre grad känslan av stupsäkert musikanteri. Åtta sammansvetsade och högeligen kompetenta musiker som drar åt samma håll. De kreativt profilerade arren är likt tidigare också en kick att avnjuta. Att alla i bandet lärt sig låtarna utantill och skippat noterna är förstås också en kvalitetshöjare. Musiken blir mer autentisk och musikerna syns bättre, utan notpultar.

koncentrerad-Gustav

Problemet uppstår beträffande entusiasmen. Den finns där, absolut, men den har slipats av och erhållit en aura av automatik och trygg bekräftelse.

Även om jag – likt 400 entusiaster i publiken – gläds åt ett fullgott musikaliskt hantverk, saknar jag ändå något. Nämligen det viktiga tuggmotståndet.

Allt sitter som det ska från allra första början. Moten Swing, en snabb swingprojektil med bluesfeeling och den typiskt riffartade karaktären från det glada 30-talets kokande jazzstad; Kansas City, i fräckt moderniserat arr.

Ingen av de åtta smokingklädda i Stockholm Swing All Stars tvekar. Klangkaraktären i ensemblerna är optimal, dynamiken superb, svänget oantastligt och solistinsatserna håller genomgående en hög lägstanivå.


Utan några större undantag ska det komma att musiceras på likartat sätt under hela konserten; ett veritabelt pärlband av inalles tjugotalet VDN-märkta jazzklassiker. Det är lätt att förstå att en musiktörstande och till övervägande del mogen och kunnig publik upplever en högtidsstund. Det här är ju deras musik, dessutom spännande nog noterad i realtid.

Klas

Därför känns det en smula snålt att komma dragandes med kritik som handlar om vad som skulle kunna beskrivas som motståndets estetik. Utan att krångla till det alltför mycket handlar den mytomspunne Peter Weiss litterära credo i Motståndets estetik delvis om behovet av att utsätta all konstnärlig verksamhet för ett visst mått av motstånd.

För att återknyta till konsertens inledningsmelodi Moten Swing skrevs den av pianisten och bandledaren Benny Moten i Kansas City. En hetsig stad som alltså var dåtidens jazzcentra, en stad i USA som såg Charlie Parker födas. Ett svart bluesgeni som snart skulle komma att växa ur swingepokens ganska hårt åtsnörda smokingkostym och utvecklas till en av jazzhistoriens allra främsta med sin bebopmusik.

Men det kostar på att ligga på topp och trotsa det invanda. Parkers upproriska sinnelag och självförbrännande leverne gick hand i hand med hans explosionsartade jazzrevolution. Vilket innebar att han gick ur tiden redan som 35-åring. Knappast något att stå efter.

Nog alltså om motståndets estetik och åter till Grünewaldsalen.

bastrumma

Där vi alla ganska motståndslöst fortsatte att trivas tillsammans med landets förnämsta konstellation av jazzartister som dekonstruerar jazzmusik med sisådär 70, 80 år på nacken.

Gitarristen Gustav Lundgren är den i swingoktetten som har botaniserat djupast i den tidiga europeiska jazzen, där Django Reinhardt är centralfiguren. Det som gör Gustav så speciell är att han stiltroget förmår kombinera gypsyjazzens uttryckssätt med ett spel som utan åthävor andas nutidsprägel. Dessutom är han en veritabel virtuos.

Ett av kvällens höjdarnummer är Caravan, med ett hisnande gitarrintro av Gustav och med ett bländande snyggt arrangemang av bandets främste skrivare, Klas Lindquist. Den begåvade Klas alternerar mellan altsax och klarinett och bjuder genomgående på utmärkt fint spel, spännande nog ofta i skärningspunkten mellan äldre och nyare stilideal.

Fredrik Lindborg är också flitig med arrangörspennan i Stockholm Swing All Stars. Fredriks attityd pekar mot en tuffare skola, närmare bebop. Alls inget konstigt att han därför arrat såväl Thelonious Monks Hackensack som Erroll Garners Misty.

När Misty annonseras går ett sus i publiken. En liten signal om att det gärna får vara gamla kända låtar. Misty i Fredriks version är för säkerhets skull ganska konventionellt arrangerad. Hans spel på tenorsaxen kan härledas till den stundom något burdusa skola där Coleman Hawkins är rektor. Som elev till en sådan höjdare bör man dock akta sig för att spela alltför yvigt. Mer återhållet men ändå med uttryck är tricket.

Fredrik

 

Trombonisten Magnus Wiklund är den minst namnkunnige av blåsarna. Något av ett fynd, kan man tveklöst påstå, även om jag är medveten om att han förekommer i många sammanhang. Förstklassig ton och teknik, tillbakalutad ensemblemusiker och solistiskt med mycket fräscha idéer, ofta med en humoristisk twist. På sätt och vis kvällens mest hörvärda solist.

Magnus-solar

Karls Olanderssons trumpetspel är såväl omsusat som omhuldat. Inte alls svårt att förstå, den gode Karl har begåvats med det mesta som ingår i en förstklassig musikers arsenal.

Dock återkommer här resonemanget om tuggmotstånd. Jag kommer att tänka på hur världsdirigenten Daniel Barenboim valde mellan jobbet som ledare för Berlins filharmoniker respektive New Yorksfilharmonin. Barenboim såg orkestrarna som likvärdiga och tog reda på i vilken utsträckning musikerna extraknäckte kommersiellt. I New York var detta vanligare, varpå världsdirigenten valde Berlin…

Karl-sjunger

Med detta sagt vill jag ändå påstå att Karl Olanderssons trumpetspel är svårt att dissa. Men hans refrängsång på exempelvis I Can´t Give You och extranumret When You´re Smiling skulle kunna vara påtagligt mycket mer fokuserad.

Daniel Tilling bakom flygelns tangenter är en väsentligt mer tillbakadragen musikant. Fast bakom den städade fasaden döljer sig en delikat harmoniker och idérik solist och jag tror att han sällan har en dålig dag. Dessutom skriver Daniel arrangemang till orkestern som är både personliga och musikaliskt begåvade.

I de bakre regionerna har Daniel synnerligen god hjälp av Göran Lind och Mattias Puttonen. Göran kan få sin kontrabas att låta genuint 30-tal, eftersom han behärskar slaptekniken helt och fullt. När basens strängar slår mot greppbrädan helt synkront med svänget i övrigt, då jublar publiken, med all rätt.

I en orkester där rytmen och swingen är lika viktig som hjärtat i vars och ens kropp blir förstås trumslagaren mer eller mindre livsnödvändig. Mattias är ett slagverksfynd för varje ensemble som likt Stockholm Swing All Stars strävar efter ett levande rytmiskt flöde, accentuerat med små men väsentliga markeringar på lämplig trumma eller cymbal. Alltid vältajmat, aldrig bombastiskt. Jag kommer att tänka på Mel Lewis och hans legendariska insatser på trumpallen. Bättre betyg ges knappast.

I den musikaliska kontext där Stockholm Swing All Stars verkar finns en guldgruva av utmärkt jazzmusik att vaska fram. Oktetten har så här långt gjort en drygt tioårig och mycket ambitiös inventering och nyorientering.

Ska de lyckas gå vidare i sin viktiga gärning tror jag på en större grad av motståndets estetik och en minskad förkärlek för publikknipande utspel.

Text: Leif Domnérus
Foto: Nilla Domnérus

Stockholms Konserthus, Grünewaldsalen, söndag 8 september. Stockholm Swing All Stars: Karl Olandersson trumpet & sång, Klas Lindquist, altsax & klarinett, Fredrik Lindborg tenorsax & klarinett, Magnus Wiklund trombon, Gustav Lundgren gitarr, Daniel Tilling piano, Göran Lind kontrabas & Mattias Puttonen trummor.

Fotnot: Förra årets 10-årsjubileumskonsert på Grünewaldsalen finns numera på en välredigerad DVD, som finns att inhandla på nätet. Rekommenderas, inte minst på grund av fint ljud och bra bildsättning.

Beträffande ljudet hörs exempelvis Gustav Lundgrens förnämliga gitarrkomp. På konsertscenen med alla blåsare vid varsin mikrofon har den stackars gitarrförstärkaren ingen chans. Dessutom har jag efter en snabb genomlyssning fått för mig att jubileumskonserten är ännu bättre än den som recenseras här ovan.

alla-delvis