ÖRJAN HULTÉN ORION: Radio in my head

OrjanHultenOrionRadioInMyHead
Recenserad i OJ 1-11

ÖRJAN HULTÉN ORION
Radio in my head

Radio in my head – The cold that’s left`– Two souls – Have we met? – New York dreams – Man with orange – Interlude –The long road – 8 + 3 – Greenfield

ArtOgrush OCD-007/Plugged/ tid 64 min

Örjan Hultén s, Adam Forkelid p, Filip Augustson b, Peter Danemo dr.
Insp tid och ort ej angivet.

Betyg 3  •••

Ett fiktivt möte med en mystisk man orsakade att Örjan Hultén skapade denna cds kompositioner – åtminstone enligt egen utsaga. Influenserna är från Balkan och Orienten, och kvartetten utövar en fri improvisatorisk musik, baserad på underfundiga smått överraskande harmonigångar innanför vissa fasta uppgjorda ramar.

Det är stundvis suggestivt, kraftigt svängigt och vackert, livsbejakande och dynamiskt. Man dras in i den skapande kollektivism som de fyra lyckas kreera men det kan stundvis bli pretentiöst tråkigt och bombastiskt. Örjan har en fullödig ton och fraseringsteknik med stor pondus och de bästa numren enligt min mening är Have we met, The long road och 8+3 – den sistnämnda doftar barnramsa där Forkelid drillar på som värste Keith Jarrett.

Per Wikén

Sara Paues och den omfamnande ensemblen
bjuder på en fartfylld och litet dramatisk
jazz-cd. Det råder ingen blygsel i
denna sångerskas utspel utan hon tar för
sig ordentligt av både texter och melodier.
Klas Lindqvist spelar också kraftfullt och
framåtlutat på sin saxofon. På klarinetten är
han litet mer tillbakadragen vilket kanske
mer hör just till det styckets speciella kvalitet.
Adam Forkelid räds inte heller att ta för
sig ordentligt. Han har ett härligt kraftfullt
anslag och fantasifulla tonkombinationer
därtill. Svante Söderqvist och Gustav Nahlin
har båda utmärkt sig på bästa sätt på
andra håll. Även så här och man tycker
att det måste vara skönt att sjunga till sådant
ackompanjemang. Musiken är i sin
helhet lättsam och av de elva melodierna
har Sara Paues själv komponerat både text
och musik till fyra nummer. Tillsammans
med Adam Forkelid har hon komponerat
ett stycke. De övriga är hämtade ur den
amerikanska sångskatten där man bl a kan
glädja sig åt att få lyssna till Detour ahead.
En melodi som en gång i tiden fanns i Billie
Holidays repertoar och icke att förglömma
i Mary-Ann McCalls. Den senare sjöng
den till ackompanjemang av en av Woody
Hermans orkestrar. Sara Paues gör den
också bra så cdn kan rekommenderas.
leif wighSara Paues och den omfamnande ensemblen
bjuder på en fartfylld och litet dramatisk
jazz-cd. Det råder ingen blygsel i
denna sångerskas utspel utan hon tar för
sig ordentligt av både texter och melodier.
Klas Lindqvist spelar också kraftfullt och
framåtlutat på sin saxofon. På klarinetten är
han litet mer tillbakadragen vilket kanske
mer hör just till det styckets speciella kvalitet.
Adam Forkelid räds inte heller att ta för
sig ordentligt. Han har ett härligt kraftfullt
anslag och fantasifulla tonkombinationer
därtill. Svante Söderqvist och Gustav Nahlin
har båda utmärkt sig på bästa sätt på
andra håll. Även så här och man tycker
att det måste vara skönt att sjunga till sådant
ackompanjemang. Musiken är i sin
helhet lättsam och av de elva melodierna
har Sara Paues själv komponerat både text
och musik till fyra nummer. Tillsammans
med Adam Forkelid har hon komponerat
ett stycke. De övriga är hämtade ur den
amerikanska sångskatten där man bl a kan
glädja sig åt att få lyssna till Detour ahead.
En melodi som en gång i tiden fanns i Billie
Holidays repertoar och icke att förglömma
i Mary-Ann McCalls. Den senare sjöng
den till ackompanjemang av en av Woody
Hermans orkestrar. Sara Paues gör den
också bra så cdn kan rekommenderas.
leif wigh