OJ är ute och cyklar

Trike 350

Köpenhamn är en stad med mycket aktivitet på många platser spridda över hela ”byen”. Har du dessutom, liksom undertecknad, inte råd med hotell utan hyr lägenhet genom Hay4You.dk, blir mervärdet ännu större då du hinner cykla hem och duscha och käka hemma mellan upplevelserna.

 

Sålunda är cykel ett måste vid besök här. Men du behöver inte ta med den själv. Det finns massor av ställe som hyr ut cyklar för en liten penning. Och med cykel har vi (250.000 besökare) hela 1.200 konserter tillgängliga under de tio dagar som Copenhagen Jazzfestival rullar – i år för 35e gången. Så om du ska med, om bara några timmar en enkel dag, är det cykel som gäller i ”byen”. Att traska är bara dumt och begränsande av både utbud och musikens många former.

Först möter vi en gatuparad med Wonderbrazz, på Dronning Louises bro. I solsken och sång är det som på film. Deras Funky New Orleans är både smittande och lockande, varför tåget växer för varje gathörn som rundas på vägen till konsertscenen längst ut på Nörrebro. Tankarna går till Aristocats och jag inser att musik som bygger på glädje är den som smittar snabbast.

Snart blir det än mer förförande, fast då i ett mer smygande långsamt och illusoriskt format. ”Sangam” kallas gruppen Charles Lloyd (sax, flöjt, piano), Zakir Hussain (tabla) och Erik Harland (trummor) som möter oss i stentrappscenen på Statens Museum For Kunst. Hussains tablas har sin helt speciella fängslande form.

Envist, taktfast, tydligt, virtuost och meditativt. Lloyds mjuka målande med sax och flöj förför. Och Harland driver på, springer före, mellan och delar i några stycken flygeln med Charles Lloyd. Det känns fulländat. Kalla det Nirvana, Himmelriket eller Climax. Allt kunde faktiskt stanna, och räcka när vi där förenas till något mer.

Det fortsätter med mera, mycket mer. Djupt in på det hippa slagthusområdet bakom Hovedbangråden, Kødbyen, har musikerkollektivet ILK gömt sig i ett gammalt garage som heter 5e. Men vi är många som envist letat oss hit, genom snäva stängsel och förbi knappt synliga skyltar om var vi ska. Och det lönar sig.

Inte bara ILKs scen 5e är udda och värt ett besök. Även musiken är bortom det begripliga för många. Jag som inte har den intellektuella förståelsen för musik låter känslorna öppnas; och då är det kärlek, omedelbar kärlek, som råder. Oprentiöst, lite ruffigt, enkelt och mestadels helt ”unplugged” utan mixer och förvridande ljudanläggningar förför dessa musiker. ILK är avgjort det mest prisvärda under hela Copenhagen Jazz Festival. Varje dag ges 5-7 konserter i garaget. Första kostar 50, andra 40, osv så den 6 är helt gratis.

Här utforskas musiken lite till. Expanderas, går djupare. Och även om inte allt träffar allas hjärta (vissa akter känns mest som introvert onanerande) är konceptet modigt utvecklande, och befrämjande för all musikalitet.

När trummisen Stefan Pasborg är på plats är det alltid på topp.

Hans en timme långa soloföreställning (ja enbart trummor!) går inte att varken föreställa sig eller berättas om, det måste upplevas. Det är helt betagande. Samma sak när han med basisten Munch-Hansen och saxofonisterna Innanen och Mockunas, i ”Free Moby Dick” utgår från rockikoner som Led Zeppelin, Whitesnake, Black Sabbath m.fl för fria improvisationer. Då är hela gården utanför garaget fyllt av jublande fans.

När vi sedan cyklar till JazzHouse, på Niels Hemmingsen Gade, blir det både höjdarupplevelser och besvikelser. Det är stort att få bli del av det oavbrutna flöde av rytmiska känslor som Nils Petter Molvær (tp), Jan Bang (electronics), Eivind Aarset (g) och Marily Mazur (perc) färgar oss med.

Men när legendariske basisten Paul Jackson (med den berömt enkla basgången från Herbie Hancocks Headhunters) är ”bäst före datum” passerat för länge sedan. Räddningen blir att fly på cykeln till Husets Teater Congo, där vår egen saxofonhjälte Fredrik Kronkvist lekfullt får humöret att åter tro på en framtid för musiken. Här gör han nytt och spännande av gamla hits. Ett framträdande värt scener som JazzHouse eller Montmarte. Nästa år kanske?

Vid midnatt är det fullt hus i Husets Café när Kresten Osgood & Hvad Er Klokken? feat. Jonas Kullhammar och Marilyn Mazur drar igång sin jazzcirkus. Vi pratar två saxofoner, en stillsam basist och två helt galna slagverkare. Det blir givetivs smittande spelglädje av sällan skådat mått. Och det visar verkligen att det krävs så mycket mer än bara finlir för att nå fram och in i våra hjärtan.

Framtidshopp är också 21 åriga amerikanska saxofonisten och sångerskan Grace Kelly, som på en gratiskonsert på Østerfælled Torv sjunger ”don´t box me in” och lägger sitt bidrag i debatten om att inte låta genrer avskräcka eller begränsa. I jazzen är känslorna som i och inför alla musik – olika.

Sålunda. Större mänskligt och musikaliskt mervärde än tio dagar i Köpenhamn under Copenhagen Jazz Festival är svårt att hitta. Åtminstonde för den som låter sig bäras fram på cykel. Och då har det inte med ord nämts något om alla de förförande krogar som tillför näringen på vägen. Den berättelsen kräver andra former än skrivna ord för att förmedla.

Bronson B. Månsson