Olydiga läten och försiktig skönhet

Första set: musiken börjar nästan omärkligt, i ett unison. Plastlinjal på akustisk gitarr, röst, klarinett. Sakta går ljuden isär, och tillbaka. Isär och tillbaka. Man måste lyssna: långa klanglinjer, andningar. Följa skuggorna, ljuden. Röst och klarinett i perfekt samklang som går isär. Och tillbaka.

Ett försiktigt knaster förankrar klangen till den sköra jorden. Röst och klarinett är ett läte, ett djuriskt läte. Rösten är inne i djurets munhåla, en hög, skillrande ton. Ljudet är ett ihållande, sjungande, susande läte. Och så är rösten utanför kroppen: ett knatter. Skelett som rasslar, ett byte som dras över klarinettens mark. Gitarr är en terräng: den rasslar, viskar, risslar ihållande. Små elektroniska djur kryper med blåa ljusögon längs gitarrhalsen. Rösten återvänder in i tonen: man måste lyssna. Klarinetten bryter sig ut ur förtrollningen, blir våldsam, ruskar på sig: andra läten.

En puls anas, som finns det liv i denna kropp: den är inte gitarrsträngar och trärör. Den är inte känsla – men intelligens. Ingen fogar ljud till läte utan intelligens – en absolut kontroll över tonbildningen. Och inte utan att lyssna till de andras läten. En utdöd betydelse av ”läte” är ”ord eller namn som icke låter vackert”. En annan utdöd betydelse är ”beteende, sätt att skicka sig”.

Läten är så underliga, de vet inte att bete sig, att underordna sig, inordna sig, de lyder inte. De ljuder: främmande, fula, skrämmande – tills man hör deras skönhet. Men skönheten kan vara skrämmande när den går isär från sig själv, förvandlar sig, låter. Detta är vacker musik, dess försiktiga skönhet ibland absolut och skrämmande. Man måste lyssna.

Xavier Charles klarinett, David Stackenäs gitarr, Sofia Jernberg, sång

Hotell Hellsten, Stockholm 1 december 2009