Ornette Coleman 1930–2015

Ornette Coleman på Gyllene Cirkeln i Stockholm 1965. Trion spelade där mellan 22 november och 4 december. I trion ingick basisten David Izenson och trumslagaren Charles Moffett. Foto: Christer Landergren

De reaktioner Ornette Colemans [9 mars 1930–11 juni 2015) musik gav upphov har likheter med de som be bop-pionjärerna Charlie Parker och Dizzy Gillespie möttes av 15 år tidigare. Spelsättet ifrågasattes, musiken och improvisationerna ansågs obegripliga och flera av tidens etablerade jazzartister ansåg att det var effektsökeri. Men många blev också helt begeistrade av ”The New Thing” och Bird och Dizzy liksom Ornette kom att ändra jazzens inriktning ganska radikalt.

Ornette växte upp i Fort Worth, Texas, och fick en altsax när han var 14. Han lärde sig spela på gehör och lär ha utvecklat en grundläggande misstro mot den västerländska musiktraditionen när han upptäckte att pianots C var A på altsaxen.  Han blev fascinerad av den nya be bop-stilen men spelade mest tenorsax i rhythm-and-bluesband där han blev trakasserad, ibland ganska aggressivt, för sitt okonventionella spel. I början av 1950-talet flyttade han till Los Angeles men hade svårt att bli accepterad av de lokala jazzmusikerna. Han försörjde sig som hissoperatör på ett varuhus och spelade mest hemma. När Red Mitchell hörde Colemans låtar uppmanande han honom att kontakta Lester Koenig på Contemporary Records som ordnade en inspelning 1958 som gavs ut med titeln: Something Else!!!! The Music of Ornette Coleman. I bandet fanns Don Cherry och Billy Higgins som kom att bli Ornettes kongeniala medarbetare under kommande år. Men på plattan fanns också pianisten Walter Norris och Colemans låtar har både form och konventionella harmoniföljder av standardlåttyp. Det som är nytt är uttrycket, soundet och fraseringen. Ornettes låtar har starka teman och han och Cherry är expressiva solister.

Ett år senare kommer ännu en platta: Tomorrow is the Question! The New Music of Ornette Coleman och här etableras kvartettformatet utan piano som blir den permanenta sättningen under ett tiotal år. Här har formen luckrats upp men kompet med Red Mitchell alternativt Percy Heath och Shelly Manne bidrar till jazzkonventionen upprätthålls men låtar som Mind And Time, Compassion och Rejoicing signalerar att nya förhållningssätt till teman och solospel är på gång. Det påtagligt nya är blåsarnas imponerande samspel i Ornettes originella och attraktiva teman och det fria och överraskande förhållandet till form och harmonik. Soloinsatserna karaktäriseras oftast av energi och flöde. Nat Hentoffs baksidestexter på de här båda skivorna bygger upp förväntningarna och spektakulära titlar kännetecknar också de första utgivningarna under kommande decennium på nya skivbolaget Atlantic: The Shape of Jazz to Come, Change of the Century. Coleman har nu en permanent kvartett med Don Cherry, Charlie Haden och Billy Higgins som tidvis ersätts av Ed Blackwell. Till bilden hör också den vita plastsax Ornette spelade på liksom den lilla pocket trumpet Don Cherry använde. Spektakulära attribut som förstärkte bilden av excentricitet. Vid en genomlyssning av boxen med samtliga Atlantic-inspelningar, Beauty is a rare thing, är kompositionernas originalitet påfallande medan improvisationerna inte alltid når samma intensitet. Med tiden kom Ornette att mer koncentrerat balansera dessa båda komponenter.  

I november 1959, när The Ornette Coleman Quartet kommer till New York för att under två veckor spela på klubben The Five Spot har engagemanget föregåtts av intensiva diskussioner i jazzmedierna och bland musiker och fans. Intresset är enormt och de två veckorna utökas till två och en halv månad med fullsatt hus. De flesta av jazzens etablerade stjärnor kommer för att höra kvartetten och reaktionerna är mycket växlande.

John Lewis: ”The only really new thing since the mid-’40s innovations of Dizzy Gillespie, Charlie Parker and Thelonious Monk.”
Miles Davis: ”Hell, just listen to what he writes and how he plays. If you’re talking psychologically, the man is all screwed up inside.”
Dizzy Gillespie: ”Are you cat’s serious?”
Gil Evans: ”I like him. He swings, and he’s got a good feeling for melody.”
Charles Mingus: ”It’s like organized disorganization, or playing wrong right. And it gets to you emotionally, like a drummer. That’s what Coleman means to me.”
Thelonious Monk: ”Man, that cat is nuts!”
Maynard Ferguson: ”He’s got bad intonation, bad technique. He’s trying new things, but he hasn’t mastered his instrument yet.”
Roy Eldridge: ”I listened to him high, and I listened to him cold sober. I even played with him. I think he’s jiving, baby.”
Gunther Schuller: His playing has a deep inner logic, based on subtleties of reaction, subtleties of timing and color that are, I think, quite new to jazz. At least they have never apppeared in so pure and direct form.”

Charlie Haden har uppgett att John Coltrane ofta besökte Five Spot och för långa samtal med Ornette efter konserterna. För Sonny Rollins fick Ornettes musik avgörande betydelse och 1962 bildade han en kvartett med Don Cherry, Henry Grimes och Billy Higgins där musiken var starkt påverkad av Ornettes koncept.

1964 engageras Ornette för en tvåveckors sejour på Gyllene Cirkeln i Stockholm, och trion med klassiskt utbildade basisten David Izenzon och trumslagaren Charles Moffet, spelas in och musiken kommer efter en tid ut på två Blue Note-album som blivit klassiker. Vid den här tiden har Ornette också inkluderat okonventionellt violin- och trumpetspel i sitt musikaliska uttryck. Hans musik blir alltmer accepterad vilket med tiden resulterar i betydande kompositionsuppdrag och utmärkelser. Under 70-talet etableras bandet Prime Time som inkluderade två elgitarrister.

Under senare år har Coleman spelat i många olika kombinationer där han med bibehållen förmåga till starka uttryck och sina märkliga, originella teman nått ny publik. Som kompositör har han varit förvånansvärt produktiv. Det är allt från korta enkla sekvenser med ibland naiv karaktär till komplexa kompositioner med spretiga fraser som överraskar och biter sig fast. Hans låtar har återanvänts av en mängd jazzmusiker och Ornette Coleman är en av genrens verkligt originella artister. Han hör hemma på parnassen tillsammans med de riktigt stora.

Ulf Adåker