Ornette Coleman

 

Ornette Coleman

New vocabulary

(System Dialing Records SDR009 / www.systemdialingrecords.com / Tid: 44 min.)
Ornette Coleman as, Jordan McLean tpt, electronica, Amir Ziv dr, Adam Holzman p (på tre låtar). Insp i New York 18–20 juli 2009.

Ornette Coleman upphör aldrig att överraska. Ända sen plattdebuten i slutet av 50-talet har han ruskat om jazzvärlden med sin högst egna uppfattning om hur jazzmusik skall låta. Han övergav den gängse modellen för ackordbaserad jazzimprovisation och med en rad banbrytande plattor som Something else och This is our music introducerade han sitt ”harmolodic system”, ett slags modalt friformkoncept. Detta kom att bli grunden till Colemans musik antingen den så småningom tog sig uttryck i symfonisk frijazz med London Symphony Orchestra på plattan Skies of America eller i elektrisk punkfunk med bandet Prime Time.

Diskussionens vågor gick i början av Colemans karriär bitvis höga, ingen kunde ju undgå att på olika sätt beröras av hans musik. Hans altsaxton och hans högst personliga fraseringar kan man inte ta fel på och i dag ifrågasätter väl ingen i jazzmusik insatt lyssnare Ornette Colemans storhet, även om det finns både dalar och toppar i hans breda skivutgivning. Coleman är idag 84 år och det är numera glest mellan hans framträdanden både på skiva och i konsertsammanhang. Senaste avtrycket på skiva gjorde han 2006 med Pulitzer Price-belönade Sound grammar och därefter 2011 som gäst i ett spår på Sonny Rollins Road Shows vol 2. Med Sonnymoon for two firar de båda saxgiganterna på ett storartat sätt Rollins 80-årsdag.

När nu amerikanska och musikerägda skivbolaget System Dialing Records helt överraskande släpper en skiva med Ornette Coleman får detta naturligtvis anses vara en händelse värd all uppmärksamhet. Bakom detta skivbolag ligger ett par för mig helt okända jazzmusiker, trumpetaren Jordan McLean och slagverkaren Amir Ziv. McLean råkade stöta på Coleman backstage i samband med en föreställning av musikalen Fela i New York 2008. McLean var Felas associate musical director och han spelade också trumpet i afrobeatgruppen Antibalas som stod för musiken. I detta sammanhang bjöd nu Ornette Coleman in McLean till sitt hem för att diskutera musik och för att jamma. Här anslöt sig också Amir Ziv och pianisten Adam Holzman, som tillsammans med Jordan McLean utgjorde electronicagruppen Droid. Det blev fler möten som så småningom resulterade i att man spelade in de nu föreliggande tolv spåren som utgör plattan New Vocabulary.

Skivan har ingen puls i egentlig mening och jag saknar en drivande bas av något slag. I dess ställe lägger Amir Ziv ibland ut en mäktig rytmmatta med återkommande slagverksattacker som på ett bra sätt genomgående stagar upp musiken. Gruppens båda blåsare bjuder på spridda skurar av korta, bara antydningar, till teman. Jordan McLeans insatser på electronica och trumpet kunde med fördel varit både tydligare och pushigare. Jag har hört McLean och hans grupp Droid på skiva och han kan låta som Miles Davis på Bitches brew. Det gör han nu inte här vilket jag tycker är synd. Ornette åstadkommer inget nytt, alltså ingen ny vokabulär alls. Vi får höra en rad fragment av hans favoritfraser, löpningar upp och ner, landande ingenstans. Vart har Ornettes fina sånger tagit vägen? Adam Holzman, en gång med Miles, spelar också han korta och ofullständiga teman, flera vackra ackord däremot i de tre nummer där han medverkar. Jag vill inte vara orättvis men jag har följt Ornette under femtio år och glatts åt nästan alla de sammanhang som jag har hört honom i, om inte alla gånger omedelbart så i efterhand. Jag tror faktiskt att dessa inspelningar aldrig var menade att ges ut på skiva. Dess slumpartade tillkomst och frånvaron av en producents hårda nypor tyder på det. Ornette har under alla år varit min husgud och jag hoppas därför att jag får anledning att omvärdera också detta hans senaste projekt. Just nu känner jag mig bara besviken.

Stig Linderoth

(Recenserad i OJ #1/2015)