Oskar Schönning – Jazzkritiker för okritiska

 Den journalistik som kallar sig jazzjournalistik måste kamma bena och skärpa sig. Jag har själv under fem år blivit sorterad under jazzfacket och eftersom det är erkänt svårt att syna sig själv i röven – både för mig och för andra – blir jag nu tvungen att fira katalogiseringen genom att själv granska mina slappa granskare.

Om inte jazzjournalistiken vill dö drunkningsdöden i Internet, saknad av ingen, finns det tre grejer som skribenter, redaktörer och deras pålitliga källor måste suga tag i.

1. Betygsvärderingen. Betygsinflationen inom jazz är välkänd. På samma sätt som en romantisk komedi inte kan få mer än en trea av filmkritiker, kan en jazzplatta inte få mindre av en jazzdito. Är den dålig (eller helt banbrytande, välj själv) blir den istället nedtystad. De kvarvarande nyanserna räcker så gott som alltid till epitetet ”hyllad” i övrig journalistisk text, oroande ofta kopierad direkt ifrån artisters och skivbolags egna pressutskick. De musikens Jan Björklundz som tvekar kan gärna kolla på sidan www.kritiker.nu där recensioner från de stora tidningarna samlas. Jazzplattor har nyligen blivit borttagna från topplistan:

”Huvudanledningen till att exempelvis jazzskivor ej är med på topplistorna är att dessa skivor får överbetyg av de som recenserar jazz. Detta kan du se om du tittar på statistiksidan.” (www.kritiker.se 090325)

På samma sätt som inom all övrig konst- och musikkritik verkar jazzkritiker sträva efter konsensus, som om det fanns en konstens universella sharialag att rättfärdigt döma efter. Det är ett generellt problem, men för denna musikens informella och oberoende riksbank borde betygsättningen av jazz vara prio ett.

2. Nyhetsvärderingen. Saxofonisten Lisen Rylander och pianisten Jonas Östholm blev tillsammans med Elin Larsson 2009 nominerade av jazzradion till årets nykomling. Elin Larsson har man ”bara” kunnat höra i någon form av offentlighet sedan 2006. Tre år är väl handläggningstid som med lite god vilja kan godtas. Men Rylander? Och Östholm? Det är rena skämtet. Inte främst mot de två, utan mot de verkliga nykomlingarna som bara måste finnas någonstans därute.

Jonas Östholm kom fram något år innan Moneybrother släppte sin första platta. Han kom naturligtvis inte fram i samma omfattning, men ändå tillräckligt för att vilda främlingar lätt skulle kunna ta del av hans pianospel. Sedan dess har han ständigt klapprat med sina magiska klövar i både svensk och internationell offentlighet. Samtidigt som den gräddhalsade Wendin släpper sin fjärde platta (och moget nog, även en tomatsoppa) blir Jonas Östholm alltså nominerad till årets nykomling. Har de Kina-moddat Google på radiohuset eller? Måste någon äldre jazzfarbror dö innan en yngre farbror kan tas upp i värmen?

3. Den allmänna kollen. I dagens Svenska Dagblad (090325) skriver Sven Malm obekymrat om att han aldrig har hört den snart 70-årige Lasse Hörnfeldt som ”har ett fint flyt”. Lasse Hörnfeldt är en av de finaste människoöden svensk jazz har uppbringat. En livshistoria som helt oskarvad skulle vara nog för en film och ett spel så skirt att det skulle räcka till alla utnämningar som finns att få. (Till och med årets nykomling, i brist på annat.) I Dagens Nyheter skriver Martin Nyström att han ska höra ”den unga gruppen Stoner” på Swedish Jazz Celebration i veckan. Stoner har i dagarna, precis som Moneybrother, släppt sin fjärde platta. Vid pianot sitter…, tja googla själva. Det är inget brott att ha dålig koll, det har de flesta. Men inga andra än jazzskribenter skäms så lite för att de har det. 

Kom igen nu jazzmurvlar. Var finns nyfikenheten? Var finns de redaktionella samtalen och framförallt kritiken? Går det inte att snacka om en text innan man publicerar den? Bara för att texten handlar om jazz behöver den inte vara sänd från Gud. Wikipedia är inte alla sanningars djupa brunn, men bättre än inget.

Jag vet att många jazzskribenter spelar i samma ekonomiska korpenliga som vi musiker. Men i längden kan inte vara kul att göra det även journalistiskt. Avslöja oss jazzkraxare nu.