På Berkeley – mer än en musikalisk upplevelse

BerkeleyArtMuseum

När man kommer in i Berkeleys konstmuseum möts man av högar av skor, och strax intill ett orangefärgat hav: en vågskulptur för människor att sitta och ligga i. Rova Saxophone Quartet spelar inför en publik som tagit av sig sina skor, som ligger och sitter där: blundar och mediterar, håller varandra i handen, bläddrar i sina iPhones

BerkeleyArtMuseum_orange

Men strax är stämningen drömsk: Rova sveper in publik och lokal i en stilla böljande ljudmassa. Musiken är närmast mild, de fyra saxofonerna virar sig om varandra, iakttar varandra, intar avstånd, närmar sig. Men musikerna själva – det är mer än tjugo år jag senast såg dem – ser alla ut som medelålders professorer på Berkeleyuniversitetet: de harklar sig som inför en föreläsning, vispar med tungan i munnen – men ut kommer inte orden och begreppen, utan ljuden, de mildaste klangerna, de sköraste tonerna. Ändå finns det ett akademiskt drag över Rovas musik: man prövar, men försiktigt.

Ingen sliter sig loss, ingen bryter decorum. Helheten blir som en sorts friform bakgrundsmusik: en del av det mummel av röster som ett universitet ibland alstrar.

Och musiken fungerar, drömmande går jag runt i museet och hör hur musiken ekar i de olika avdelningarna i den öppna byggnaden. En våning innehåller skisser och arbetsprover, verk under tillblivelse av Eva Hesse: hennes mjuka former, de milda men mättade färgerna, de transparenta plasterna stämmer oväntat med musiken. Sedan börjar musikerna flytta sig runt i rummet, fördelar sig på de olika våningsplanens balkonger.

Man har den stora publiken helt i sin hand, stämningen är alltmer avslappnat drömmande. Under ett nummer går musikerna omkring, spelande – ungefär som professorerna förstrött vandrar runt på campus. Jag hamnar bredvid altsaxofonisten Steve Adams, och kan snegla på hans partitur: som ett träd i vinden.

Där finns nottecken av konventionell typ, men så övergår partituret i grafisk notation – notbilden kunde hänga på väggen ett par våningar upp, på utställningen om samtida abstrakt konst. Men i spelet blir bilden konkret och materiell – och det är fint att stå där och låta blicken spela mellan hans noter, hans händer på altsaxen, den vilande publiken nere i våghavet, och museets arkitektoniska rymd.

Publiken är helt med – vilket inte är givet: konserten ingår i en serie med fredagshappenings på museet som drar en väldigt sammansatt publik och som domineras av helt andra, mer frontala uttryck. Men alla tycks med, knappt någon tar på sig skorna i pausen för att gå, och nya tillkommer hela tiden.

Men till sist, efter paus, blir musiken lite för mild för mig, och jag börjar leta mig ut. Jag stannar till utanför museet: därinne var så varmt efter en osannolik värmebölja under ett par dagar, ute nu en ljuvligt sval sommarkväll – och musiken smiter ut mellan dörrarna.

Det är helt underbart. På andra sidan gatan spelar studenter tennis, grupper av ungdomar och äldre i sommarklänningar och shorts drar förbi, intill står en bil parkerad med ordet ”teoria” som nummerskylt. Jag drar mig sakta ner till campus, där på plazan förbereder sig studentorkestern för en marsch i kvällsmörkret, dansgrupper tränar, en mild marijuanadoft kommer smygande från en skrattande grupp studenter.

Kvällen är mörk, och efter allt regnande, som ny. Det är den amerikanska campusstaden som dröm eller utopi: mitt i den amerikanska (mar)drömmen finns ett annat liv.

Ulf Olsson

Rova Saxophone Quartet, Berkeley Art Museum, Berkeley, USA 1 april 2011