PER HENRIK WALLIN & SVEN-ÅKE JOHANSSON: 1974 – 2004

PHW_SAJ
Recenserad i OJ 3-11

 

PER HENRIK WALLIN & SVEN-ÅKE JOHANSSON
1974 – 2004

Box med fyra cd:

Sista valsen i Norrköping
En vals – Sigge Fürst

Insp i Norrköping den 5 april 2004.

Quartier Latin
Biograf – Roxy – Saga – Teaterbio

Insp i Berlin november 1975 (1) och i Hannover, november 1974 (2–4).

Magnetiska hundar I
The moon says good night – The moon continued – Ungmön (die Eule)

Magnetiska hundar II
The eel – Get hap – The swinging policeman – Romans

Insp i Berlin den 24 november 1986.

4 cdbox Umlaut records/Umlåda 1
/tid ca. 153 min

Per Henrik Walin p, Sven-Åke Johansson dr acc vo, Joe Williamson b (cd1).

••••

Per Henrik Wallin (1946–2005) var en särling i svensk musik. Pianist och improvisatör med en stark konstnärlig integritet. I denna box på fyra cd-skivor, som får betraktas som en kulturgärning av stora mått, möter han sin gamle ungdomsvän, slagverkaren, Sven-Åke Johansson (f. 1943) i några inspelningar från åren 1974-2004.
SÅJ bor sedan slutet av 60-talet i Berlin. Vad som slår en direkt när man lyssnar på någon av dessa skivor, är hur samspelta de är. Ett tätt och intimt spel, som både begränsar och öppnar upp för närmast oändliga möjligheter, men som förutsätter en exceptionell lyhördhet och kännedom om varandra.

Grunden till detta lades tidigt, hemma i Skövde i början av 60-talet. På den tiden var de verksamma i lokala dansorkestrar, med en standardrepertoar som de aldrig skulle överge helt, till förmån för nya musikaliska landvinningar. Mellan orkesterengagemangen spelade de tillsammans på duo och här, i Västergötland, uppstod några viktiga uttryck, som senare skulle bli delar av den europeiska friformmusiken.

Om detta och mer kan man läsa i den bok, författad av Thomas Millroth, som medföljer, i den för övrigt mycket snygga produktionen.

Inspelningarna från 1974–75 (cd 2) kan sägas komma från den europeiska friformmusikens ”glansperiod” i mitten av 70-talet och är bl a inspelade i Quartier Latin i Berlin. Då hade musikformen hunnit etablerat sig och utgjorde en framkomlig väg efter det omvälvande 60-talet.

PHW och SÅJ spelar mycket fritt och samspelt. I SÅJ:s trumspel kan man ana det performativa, som senare skulle bli så typiskt för honom. Ändå spelar han kanske mer som en ”klassisk” slagverkare, med massiva och bitvis kraftfulla slag, än som den gamle bebopmusiker han också är. Samtidigt har han en omisskännlig känsla för ”swing”.
PHW spelar också perkussivt på pianot och friare än han brukade göra, men samtidigt finns alltid jazztraditionen inom räckhåll, som för honom främst handlade om: Tatum, Monk och Bud. Den musikaliska helheten blir mycket stark och sammanhållen på dessa inspelningar.

Något mer splittrad till sin natur, i positiv bemärkelse, är inspelningen från Ballhaus i Berlin i november 1986 (cd 3 + cd 4). Del 1 har tidigare funnits på en lp (FMP), övrigt material i boxen är tidigare outgivet. Här möter vi slagverkaren och dragspelaren SÅJ, som har utvecklat sin performativa och visuella stil fullt ut. Den experimentella Fluxusrörelsen, på 60-talet, betydde som bekant en del för frimusikens utveckling

Hos SÅJ är den absurda och stundom allvarsamma humorn mycket central, vilket kan föra tankarna till instrumental teater och Mauricio Kagel. Det musikaliska uttrycket kan reduceras till ren gestik. När han sedan deklamerar sina texter (som finns återgivna i boken) kommer jag faktiskt att tänka på en annan pionjär på området visuell musik, pianisten Lasse Werner. Här finns tydliga beröringspunkter. Musik är något för alla sinnen.

PHW är väldigt lekfull och öppen och rör sig fritt över genregränserna och han älskar att citera. En märklig mix av friform och Kai Gullmar (Ungmön på Kärringön som Harry Brandelius brukade sjunga) uppstår i låten Ungmön…(die Eule) där SÅJ även läser en text.

Här har vi metanivån. Musik handlar också i stor utsträckning om ”musik”.

Konserten i Norrköping våren 2004 hade jag själv förmånen att få bevista och musiken (cd 1) är i stort som jag minns den. PHW:s spel är mer eftertänksamt och utforskande, men i sällskap med SÅJ händer det alltid något intressant och plötsligt är de igång för fullt. Här är de också förstärkta med basisten Joe Williamson. Denna musik är genuint svensk men samtidigt mycket internationell.

Sällan har ”svensk jazz” skådat en duo av detta slag och all heder åt producenten Joel Grip som gjort denna musik tillgänglig, tack!

Roger Bergner