Peyroux alltmer mot pop och egenkomponerat

Medan Berwaldhallen visat ointresse har Stockholms konserthus bjudit på en hel del fin jazzmusik de senaste säsongerna. Om sedan Madeleine Peyroux är jazzsångerska kan man alltid diskutera; blues, pop, swingjazz och en gnutta pikant chanson ingår hennes repertoar. Att rösten påminner om Billie Holidays har upprepats alltför många gånger – men är likväl sant.
På skiva har Peyroux gått alltmer mot pop och egenkomponerat material. Risken är uppenbar att hennes originalitet därmed går förlorad, att hon bara blir en i mängden av bleka singer-songwriters. Personligen tycker jag att hon är som bäst när hon klampar runt i jazz- och bluesträsket.

Till Konserthuset kom Madeleine Peyroux med en relativt ny och inte helt lyckad skiva i bagaget. Kompad av en kompetent kvartett bjöd hon på ett rättvisande och njutbart urval från en femtonårig karriär. Konserten inleddes med Leonard Cohens Dance me to the end of love i bedårande swingtappning och fortsatte med bland annat tolkningar av Robert Johnson, Bob Dylan och Serge Gainsbourg. En svängig I hear music sjöng hon med en överraskande fri frasering.

Publiken i Konserthuset var av det mer belevade slaget och hade sedan länge passerat partyålder. Kanske var det för att Peyroux upplevde den som stel och avvaktande som hon försökte lätta upp stämningen med diverse mer eller mindre påfrestande lustigheter. Ibland skulle man önska att artister lämnade publiken i fred, och inte försökte tvinga fram krampaktiga reaktioner från den.

Kanske är de bästa åhörarna de som lyssnar uppmärksamt och applåderar artigt, men som inte tjoar och tjimmar maniskt (och på beställning).

Jörgen Östberg


Madeleine Peyroux

Stockholms konserthus

11 augusti

Madeleine Peyroux vo g, Shane Theriot g, Ted Baker keyb, Barak Mori b, Darren Beckett dr.