Pharoah Sanders med intensitet och närvaro

Pharoah Sanders, född 1940 får absolut räknas till en av jazzens levande legender som befunnit sig mitt i en av jazzens turbulenta brytpunkter.

 

Jag tänker givetvis på Sanders samarbete med John Coltrane i mitten av sextiotalet när Coltrane släppte på de sista förtöjningarna och gav sig ut på vad som blev han sista resa. Sanders stod bokstavligen i Coltranes skugga och präglades på flera sätt denne gigant, både i utvecklingen till att finna sitt eget uttryck men hämmades också av och i sin sekunderande roll.

Lyssna exempelvis på Coltranes Live in Seattle (Impulse), där Sanders ambivalenta förhållningssätt blir tydligt. Efter Coltranes död, 1967 fortsatte Sanders samarbeta med Alice Coltrane men formade också en egen profil, där han blandade österländska meditativa och afrikanska rytmiska influenser med ett mer expressivt, stundtals explosivt spelsätt i Coltranes anda.

Genom åren har Sanders i olika former återvänt, polerat och vidareutvecklat grundstommen från dessa år och plockat av arvet från Coltrane. Det senare inte minst påtagligt i de mer balladpräglade skivor som Sanders släppte på nittiotalet. Givetvis är det inte samma kraftfulhet och utlevande i Sanders tenorspel nu – denna kväll på Fasching – som då.

Men det som inte förändrats mycket och som blir bärande för konserten är Sanders intensitet och närvaro. Trots ett lite bräckligt yttre, där Sanders med ålderns rätt sitter vid sidan scenen då han inte spelar, finns han ständig där med total kontroll över helheten.

Konserten inleds med ett klassiskt Sandersstycke, med en meditativt svävande karaktär där Gene Calderazzos pulserande cymbaler skapar utrymme för Sanders lågmälda expressiva fraser som gradvis stegras till ett crescendo. Ett inslag som återkommer vid några tillfällen under kvällen, där Sanders gör parafraser på det Coltraneska mantrat ”a love supreme” som här blir till ”god i good” och som i sin tur blir en call and response aktivitet med publiken i andra set.

I övrigt är det mycket ballader som Sanders spelar, sällan rakt utan vrider och tänjer och vid några tillfällen kortvarigt spräcker upp. Sanders medmusiker är oerhört kompetenta och samspelta, där pianisten William Hendersson har ett anslag som stundtals påminner om McCoy Tyners men lättare och mer lyriskt.

Trumslagaren Calderazzo har en koncis dynamik och driver på och ger ramar, men framförallt imponerar basisten Oli Hayhurst med flera starka soloinsatser.

Sanders låter gruppen jobba intensivt och soloutflykterna är många samtidigt som den kollektiva grunden är stark. Det blev i mina öron en kväll över förväntan, där både Sanders egenart men också roll som brobyggare och förvaltare av Coltranes ”ande” blev tydlig.

                                                                                                    

Ulf Thelander

Pharoah Sanders Quartet

Pharoah Sanders ts, William Henderson p, Oli Hayhurst b, Gene Calderazzo dr. Fasching Stockholm den 11 maj 2013