PHRONESIS Walking dark – SHAI MAESTRO TRIO Shai Maestro Trio

PhronesisWalkingdark

Recenserade i OJ 3-12

PHRONESIS
Walking dark

Walking dark – Passing clouds – Democracy – Suede trees – Upside down – Charm defensive – Lipwash pt I – Lipwash pt II – Zieding – The economist – American Jesus – Eight hours

Edition Records EDN 1031/Plugged/tid 69 min

Ivo Neame p, Jasper Höiby b, Anton Eger dr.

Insp i Köpenhamn 2 – 4 november 2011.
Betyg 4: ••••

ShaiMaestroTrio

SHAI MAESTRO TRIO
Shai Maestro Trio

Confession – Sleeping giant – Brave ones – Painting – Silent voice – Angelo – Lethal athlete – The flying shepherd – Kalimankou denkou – One for Ac

Laborie Records LJ 18/Plugged/tid 50 min

Shai Maestro p, Jorge Roeder b, Ziv Ravitz dr.
Insp i Frankrike 2011.

Betyg 4: ••••

En avgörande komponent för kreativa genombrott och nyskapande är att fokusera mer på att förändra formen än på att förändra innehållet. Att ifrågasätta och utmana regelverk, traditioner, det givna, rådande och förutsägbara är ofta ett måste för att bryta ny mark. Samtidigt kostar en sådan hållning på och kräver näring ur en stark övertygelse, en vision kring vad man vill åstadkomma

e.s.t hade en vision och deras pionjärarbete banade vägen för att ge ”pianojazztrion” både en större förankring utanför den gängse jazzpubliken men också ett eget utrymme mellan de lyriska impressionistiska och de mer expressiva traditionerna. Med en stark kollektiv orientering – där samtliga medlemmar och instrument gavs lika värde  byggd på högst kontemporära influenser som man konsekvent utvecklade. ”Arvet” efter e.s.t – eller tomrummet om man så vill – kan man nu ta del av i den ström av nyskapande grupper som jobbar i e.s.t:s anda.

Och det är svårt att bortse från deras betydelse i den direkta och indirekta påverkan av att förnya genren. Två grupper som definitivt har påverkats av e.s.t och bär klara reminiscenser av dem i sitt formspråk är Phronesis respektive Shai Maestro Trio. Samtidigt som det finns likheter så finns givetvis skillnader och båda grupperna har klara egna profiler.

Phronesis bildades för fem år sedan av basisten Jasper Höijby och Walking dark är gruppens fjärde skiva, de tidigare utgåvorna har rönt stor uppmärksamhet i brittisk jazzpress och förra cd:n Alive valdes till årets jazzplatta av tidskrifterna Jazzwise och MOJO. Jag har inte hört trion förut – förutom Höijby samt trumslagaren Anton Eger som medverkade på saxofonisten Marius Nesets debutskiva som jag recenserade i förra OJ – men nu aktuella skivan är klart imponerande.

Pianisten Ivo Neame har ett mycket ransonerat och koncist angreppssätt med en bred pallett som täcker in såväl subtila lyrisismer som i den egna kompositionen Passing clouds och den gospelinfluerad American Jesus. Likaså Eger har ett varierande och ekonomiskt spelsätt som gör varje accentuering och markering tydlig, lyssna exempelvis på The economist. Basisten Höijby är påtagligt i förgrunden hela tiden, driver på, komprimerar eller ger sig ut på rätt fria soloexkursioner.

Samtidigt är det skivan igenom sammanhållet och integrerat där det kollektiva samspelet har prioritet. Influenser från e.s.t är uppenbara i den hypnotiska nästan transartade Zieding med stark pulserande intensitet.

Intensivt och hett är det också på flera spår i pianisten Shai Maestros debutplatta. Maestro som är född i Israel 1987, musikaliskt underbarn som började studera klassisk musik vid fem års ålder och blev rekryterad av basisten Avishai Cohen till dennes grupp 2006. Och man kan förstå varför. För förutom sin klassiska skolning har Maestro även studerat folkmusik och jazz och med sin bländande teknik passade han väl in i Cohens ekvilibristiska folkjazz.

På sin debutplatta med basisten Jorge Roeder och trumslagaren Ziv Ravitz – både med breda meriter från bl a Lee Koonitz, Roy Hanes, Steve Lacy och Maria Schneiders Storband – så följer han  i Cohens spår med en blandning av folkjazz uppblandad med mera fritt experimenterande. Tempot är genomgående högt och man spelar mycket på rytm och snabba taktbyten, påverkan ifrån såväl arabisk som judisk folkmusik är påtaglig och det finns en lite vemodig klangbotten skivan igenom.

Maestro som skrivit samtligt material – förutom ett spår – ger stort utrymme för sina medmusiker och den kollektiva känslan infaller tidigt och man arbetar starkt som en enhet. Likheten med e.s.t:s arbetssätt ligger i lager-på-lager-byggandet vilket gör att kompositioner gradvis stegras mot finalen, tydligt på de två längre spåren Sleeping giant och Brave ones.

Sammanfattningsvis två spännande plattor med den nya generationens jazzmusiker som bokstavligt ser ramverk som möjligheter och som fortsätter utvecklingsarbetet efter e.s.t. där det finns mycket att göra.

Ulf Thelander