Polskt fokus på den 47:e festivalen i Berlin

IdaSand_Nisse_Sample_MehmetDegleoglu_A-trane

Jazzfest Berlin är en av de ledande europeiska jazzfestivalerna som anordnas på vintern. I år hölls den mellan 2 och 6 november.

Under årets festival, den 47:e i ordningen, låg fokus på Polen. Den tysk-polska vänskapen firade i år 20 år, och redan ett par veckor före festivalstarten uppträdde flera polska ensembler i utställningshallen Matin-Gropius-Bau under temat Polen – Tyskland, 1000 år av historia.

Man hyllade den polske pianisten och kompositören Krzysztof Komeda (1931-1969) som skulle ha fyllt 80 i år. Mest känd var Komeda kanske för sina fina samarbeten med regissörer som Ingmar Bergman och Roman Polanski: Komeda skrev filmmusiken till Polanskis kultförklarade film Knife In the Water (1962) och Rosemary´s Baby (1968).

Jazzpubliken känner honom bäst för mästerverket Astigmatic från 1965. På denna fina inspelning medverkade även Tomasz Stanko trumpet, Zbigniew Namyslowski sax och Rune Carlsson på trummor.

På plats i Berlin för att hylla Komeda fanns många renommerade polska musiker, som pianisten Leszek Mozdzer – 1:a på topplistorna i Polen just nu – samt saxofonisten Adam Pieronczyk och trumpetaren Tomasz Stanko.

Mozdzer är en klassiskt skolad pianist som sålt platina med sin nya soloskiva Komeda på ACT. Mozdzer har ett brett register och han spelar med teknisk briljans. Lika delar lyrik och melankoli, som var så kännetecknande för Komedas kompositioner, kom fram i Mozdzers flyhänta pianospel. Med stor dramatik och personligt uttryck tolkade han flera filmteman ur Polanskis filmer.

Saxofonisten Adam Pieronczyks rastlösa, vassa spelstil var tilltalande. I Pieronczyks band ingick även den amerikanska saxofonisten Gary Thomas som spelade med en skarp, torr ton som passade väl till Komedas musik.

Komedas tidigare mentor och kapellmästare, trumpetaren Tomasz Stanko uppträdde med en ny version av sin Litania: music of Krzysztof Komeda (ECM) från 1997. Stankos polska kvartett förstärktes av Mark Turner och Joakim Milder på saxofoner.

Bild072

Ensemblespelet var gnistrande, bandet tolkade Komedas odödliga kompositioner energiskt och själfullt. Stundtals skapades ren magi på scenen med vassa solon från Milder, Turner och Stanko själv.

Det unga stjärnskottet pianisten Michael Wollny med sin tyska trio stod även de för lyckade tolkningar av Komedas digra låtskatt. Orädda, fantasieggande egna kompositioner varvades med Komedas musik. Höjdpunkten blev trions tolkning av temat ur Polanskis Vampyrernas natt.

Finska pianovirtuosen Iiro Rantala (Trio Töykeät) fick motta det ärofyllda priset Preis der deutschen Schallplattenkritik på Jazz-Institut Berlin före sin inspirerande solokonsert. Juryn som bestod av 145 jazzkritiker och experter hade valt hans skiva Lost Heroes (ACT 9507-2) till 2010 och 2011 års bästa jazzskiva.

Rantala knockade publiken fullständigt med en oerhört flexibel attack i sitt spel. Han behärskar konsten att blanda en rejäl dos humor med en djup, melodisk musikalitet – oavsett om han tolkar Jaco Pastorius eller Bach.

Den franska ackordionmaestron Richard Galliano har rört sig friktionsfritt mellan genrer som tango, brasilianskt och jazz. Till Berlin kom Galliano med sin stjärnstarka, kosmopolitiska kvintett La Strada Quintet med John Surman, Dave Douglas, Clarence Penn och Boris Kozlov.

Kvintetten tolkade musik av den italienska kompositören Nino Rota (1911-1979), kanske mest känd för att ha skrivit musik till Fellinis filmer och temat ur Coppolas Gudfadern.

Galliano har verkligen lyckats med sin vision att ackordion är ett improvisationsinstrument med en berättigad plats i en jazzgrupp. Det blev en magnifik föreställning då sagolikt vackra, innerliga och organiska Rota-klassiker avlöste varandra med tvära kast i form och tempo. La Strada i marschtempo övergick till crazy circusjazziga Amarcord.

Lysande samspel och gruppdynamik där – förutom huvudpersonen själv – Surman på klarinett och saxar och trumpetaren Douglas glänste. En av festivalens absoluta höjdpunkter!

En annan höjdpunkt var mötet mellan den innovativa tenorsaxofonisten Charles Lloyd och den grekiska sångerskan Maria Farantouli. I Lloyds kvartett ingick den oerhört samspelta trion Jason Moran, Reuben Rogers och Eric Harland med gästen Socratis Sinopoulos på lyra.

Lloyd har ju ofta hämtat inspiration utanför jazzen med lyckat resultat, så även nu. Hans saxvandringar balanserades smakfullt av Farantoulis mäktiga stämma (kontraalt). Musiken var i ständig rörelse.

Den formidabla trion spelade lyhört och såg till att Lloyd trivdes och lät idéerna flöda. I synnerhet Morans raffinerade spel lyfte Lloyds annars ibland något kraftlösa ton till oanade höjder. Alla i bandet spelade olika roller i musiken, motsatserna förenades i en enhet, vilket gjorde denna konsert så unik.

Ovationerna ville aldrig ta slut: först efter tre extranummer var den mångtaliga publiken nöjd.

Svenskar på plats i år var den hyllade duon Josef & Erika med uppbackning av Emil Strandberg, Nils Berg och Ida Freij samt pianisten och sångerskan Ida Sand med sitt band. Josef Kallerdahls och Erika Angells finurliga, sublima musik tilltalade de nyfikna åhörarna på den lilla improscenen i Haus Der Berliner Festspiele.

Sångerskan Ida Sand spelade under två kvällar på Berlins coolaste jazzklubb A-Trane med material från sin senaste cd The Gospel Truth (ACT). Sand med sin gospelfyllda röst med lika delar styrka och sötma skapade en intim och klangrik stämning. Hon ackompanjerades av den tighta trion Mattias Torell på gitarr, Robert Ikiz på trummor och Tobias Gabrielsson på bas.

Bild110

Gästerna, pianisten Joe Sample och trombonisten Nils Landgren, höjde temperaturen ytterligare i Beach Boys-klassikern God Only Knows och Bill Withers Ain´t No Sunshine.

Landgren som varit musikalisk ledare för festivalen sedan 2008 avslutar i år sitt uppdrag.

Nils uppträdde som presentatör och dök upp som gästmusiker under flera av festivalens konserter, med tyska NDR Bigband med kompositören och pianisten Joe Samples projekt Children of the Sun samt danska sångerskan Cæcilie Norbys grupp med basisten Lars Danielsson. Norbys material var hämtat från hennes senaste album Arabesque där poplåtar och klassiska stycken klätts i välsittande jazzkostym.

En tillställning som måste nämnas var den fantastiska konserten med “up-and-coming kometen”, den amerikanska jazzsångaren Gregory Porter. Porter har ett oerhört brett register: han rör sig obehindrat mellan den djupaste bluesen, gripande soulen och mest avancerade jazzkromatiken. Hans tolkning av Carmichaels Skylark framkallade ståpäls, det kan jag lova!

Bild107

Det multikulturella – nio olika nationaliteter – ungdomsbandet Andromeda Mega Express Orchestra leds av 25-åriga kompositören Daniel Glatzel. Denna tjugomannaensemble gjorde braksuccé med sin underfundiga och organiska musik som skrotade alla förutfattade meningar om vad jazz egentligen handlar om.

Bartok och Zappa fladdrade förbi ibland… Fräscha idéer och nytänk präglade Glatzels säregna kompositioner. Ett namn vi kommer att höra talas om framöver, var så säkra!

Mer än 8 000 besökare rörde sig mellan de olika konserterna under årets Jazzfest Berlin; de flesta konserterna var utsålda. Vi får hoppas att den 48:e upplagan 2012 blir lika magnifik och har samma musikaliska bredd.

Patrik Sandberg