Ray Charles hyllad av Claes Janson

 

När jag först hörde talas om att Claes Janson skulle hylla Ray Charles, med skiva och  turné,  var min första tanke att detta var ju självklart. Om någon i Sverige skulle kunna tolka Ray på ett eget sätt men också vara originalet troget så var det ju Claes Janson. Claes har samma förhållande till Charles som jag, dvs vi båda nästintill dyrkar denna gigant.

Claes fantastiska och äkta röst (Drown in my own tears!) och en tight liten jazzgrupp med massor av Ray Charles stora hits , försiktigt omtolkade i trummisen Mats Engströms fina arrangemang. Rättare kan det inte bli.

Tenoristen Klas Toresson var en ny bekantskap för mig. Han tolkade fritt David Newman när så krävdes, I got a woman, men sträckte också ut i goda och effektiva ” egna” solon med den äran. Mårten Lundgren har jag haft nöjet att höra flera gånger tidigare och han bjöd denna kväll på vasst trumpetspel väl platsande i sitt sammanhang. Tredje blåset var en trombone väl trakterad av Mimmi Hammar. Detta var  väl den enda avvikelsen från Ray Charles originalsound. Jag kan inte erinra mig ha sett eller hört detta instrument i någon av Charles sättningar. Det var en andra saxofon som gällde. Detta inte sagt som kritik. Tvärtom egentligen,  Mimmi gav konserten nu på flera sätt en egen profil.

Solistmässigt och instrumentalt blev basisten Hans Backenroth kvällens krona på verket. Claes  (Crona) får ursäkta. Hans (Backenroths) basspel var formidabelt !

Claes Janson fick en del konkurrens på det vokala planet av sångtrion The Claesettes, d.v.s. Klas, Mimmi och Mårten som hade det riktigt svettigt i  nummer som krävde både röst och instrument i princip samtidigt. Skickligt!

Kvällens båda avdelningar gav oss naturligtvis många nedslag i Charles långa karriär ; från tidigt 50-tal med Halleluja I love her so, Yes indeed, Ain´t that love till senare lätt C&W-färgade låtar som tex Buck Owens Crying time. Megahitsen Georgia on my mind, Hit the road Jack och Can´t stop loving you saknades förstås inte. Inte heller den helt instrumentala  The spirit feel (Milt Jackson).

Konserten var generös och effektiv och det var egentligen bara Palladiums taskiga akustik som i någon mån drog ned helhetsintrycket. Jag hade också unnat dessa fina jazzmusiker större publik, man kan ju undra varför konserten inte var slutsåld. Men dom som inte var där får skylla sig själva för ”Some enchanted evening” var det utan minsta tvekan.

The best of Ray Charles

CLAES  JANSON

Palladium,Malmö

4 oktober 2009