Rec: Mats och Jonas, Lekverk, Swedish Azz, The Other Trio med flera

När prisutdelningen från Faschings scen var klar på torsdagskvällen avverkades två konserter. Först med den sammansvetsade duon Mats Öberg och Jonas Knutsson, och därefter med trion Lekverk.
Mats och Jonas bjöd den mångtaliga publiken på sin underbara, humoristiska och träffsäkra mix av tvära kast mellan polskor, Zappajazz och avantgardejazz. I underfundiga titlar som Fluortanten och Jagad i hissen eskalerade deras mästarmöte. Deras kommunikation på scenen var närmast telepatisk: Mats med ordlös sång, blixtsnabba löpningar över sina klaviaturer och munspel, Jonas med knivskarpa, energiska tonkaskader ur sin sopransax. Efter deras konsert var det bara att konstatera att för duon existerar inga hinder, bara möjligheter.

Lekverk gjorde verkligen skäl för namnet när de bjöd på en fantasirik, lekfull, sprudlande och egensinnig jazz. Adam Forkelid hanterade skickligt sin arsenal av klaviaturer – däribland en Korg-synt och en tramporgel som helt klart satte prägel på gruppsoundet. Jon Fält bakom sina trummor jobbade inkännande med oväntade slagserier. I denna trio får Fält ett mer ohämmat fritt spelrum än i Bobos trio. Basisten Putte Johander bidrog även med glada tillrop och vrål. Med ständiga överraskningar i detta ljudlandskap mellan abstrakt och modernt är det svårt att värja sig. I avslutande titelspåret Everyday (från nya skivan med samma namn) höjdes temperaturen ytterligare när bandet fick extra energi och puls av spontant inhoppande Karin Hammar på trombon, Jonas Knutsson och Elin Larsson på saxar och Mats Öberg på klaviaturer och ordlös sång.

I Grünewaldsalen uppträdde kvintetten Swedish Azz. Den ständigt nyfikne improvisatören och saxofonisten Mats Gustafsson är tillsammans med Per-Åke Holmlander på tuba frontfigurerna i detta nya projekt. Med sig på scenen hade de Eric Carlsson på trummor, Kjell Nordeson på vibrafon och österrikaren Dieter Kovacis aka Dieb 13 på elektronik och skivspelare. Låtar från svenska jazzens guldålder från 50- och 60-talen tolkades, med musik av namn som Per Henrik Wallin, Lars Gullin, Jan Johansson och Lars Werner på repertoaren. Vi fick bland annat avnjuta en fantastisk version av Lars Werners Drottningholm Ballad från 1959 (från EP:n Bombastica, då med Bernt Rosengren på sax). Harmoniken och delar av melodin var igenkännbara medan rytmen och instrumenteringen i stort sett försvann. Likaså Lars Gullins Silhoutte från 1957 bröts ner efter igenkännbart intro och byggdes upp med nytt ljud och ny klangbild. Vi fick även höra några toner ur temat för tv-klassikern Karl-Bertil Jonssons Julafton som Gunnar Svensson skrev musiken till. Fräckt, innovativt, oväntat och med en stor dos konstnärlig nerv framfördes denna spektakulära nytolkning av svenska jazzklassiker. Gränslös nyfikenhet om man så vill.

Mästerbasisten Palle Danielsson –  förra årets pristagare av jazzradions Guldkatten – och två av den yngre svenska jazzens stora namn, tenorsaxofonisten och kompositören Fredrik Nordström samt den alltid hörvärda trummisen Jon Fält, bildade en formidabel trio som bjöd på en flexibel och glödande jazz som gav mersmak. Tre musiker som blixtsnabbt fångade upp varandras intentioner i ett lika lyhört som pådrivande spel. Egna låtar varvades med standards, däribland en bländande version av Keith Jarrets My Song. En av festivalens absoluta höjdpunkter.

Årets vinnare av Gyllene Skivan, Bernt Rosengren, uppträdde två gånger under festivalen med Hans Backenroths grupp. Denna programändring berodde på att Magnus Lindgrens band som var bokade satt fast i Tyskland pga flygstörningar efter vulkanaskan. Låtarna som framfördes spelades växlande på duo, kvintett och kvartett. Än en gång bevisade Rosengren att hans mångbottnade ton, dynamik och vassa frasering blir allt ädlare med åren. Backenroth själv spelade disciplinerat med lyhörd tajmning och rytmik. Pianisten Kjell Öhman gästade bandet och visade under långa stunder fina prov på sin flinka och slipade spelstil. Rosengrens och Backenroths egna kompositioner varvades med örhängen som Ack Värmeland du sköna, Jobims A Felicidade och Thad Jones Three and One. Den danske gitarristen Jacob Fischer glänste med några helgjutna solon under konserterna i Grünewaldsalen.

Under festivalhelgen i Konserthuset fick vi tydliga bevis på att svensk jazz förvaltar arvet med intressanta pianotrios. I Aulinsalen kunde vi stifta bekantskap med den rosade, unga The Other Trio där pianisten Jonathan Fritzén, basisten Robert Erlandsson och trummisen Kristian Fredmark ingår. Visst finns här klara kopplingar till E.S.T som de jämförts med, särskild i uttrycket med ständigt överraskande vändningar och driven precision, men det känns dock ytterst personligt. Fritzén manade på sina medmusikanter så det lödiga och energiska växlades med det stillsamma och meditativa. Denna sprudlande unga trio bjöd på en fräsch och vital konsert.

Franske pianisten Louic Dequidt, som tidigare bodde i Paris men nu är bosatt i Skåne, är ledaren för och medlem i gruppen Opposite, som tog hem årets Manifest-pris. Dequidt bjöd på ytterligare en dimension inom triojazzformatet då han tillsammans med Peter Nilsson (Opposite) på trummor och Mattias Hjort på bas framförde sina egna kompositioner. Låtarna var inspirerade av Dequidts resor till Etiopien och Jemen och presenterades i svitform. Trion spelade modalt och fokuserat och visade ett fantastiskt samspel under sin lysande konsert i den lilla intima Aulinsalen.

Alltid lika hörvärda pianisten Jacob Karlzon blev vinnare av Jazzradions pris för årets artist, Jazzkatten. Han mottog priset innan han avrundade festivalen i Grünewaldsalen med sin konsert på sena lördagskvällen. Denna virtuosa improvisatör bjöd på smakfulla, personliga tolkningar av så udda alster som temat ur filmen Flashdance, en låt ur tv-serien Scrubs och en låt av Jacobs favoriter, hårdrocksgruppen Korn. Låtarna varvades med nya egna kompositioner som Pull och Bubbles. Karlzons spelstil är harmoniskt komplex men på samma gång väldigt tillgänglig. En värdig avslutande artist på en i stort mycket lyckad festival.

Av Patrik Sandberg