Recension: Anders Jormins ”Klotter”

Som ett rop från en svunnen tid, från ett antikt skådespel, mässar Erika Angell och Mariam Wallentin de latinska texter som Anders Jormin skrivit. Sång och elektroniska klanger blandar sig till en aura av mystik. Fredrik Ljungkvists saxofon är jordnära och lite stökig, Jon Fält lyssnar lika mycket som han spelar, kreativt som alltid.

Så bryts stämningen, rytmiken blir tydligare, lite latinsk och texten blir lyrik av Octavio Paz på svenska. Jon Fält tar ett solo på en högfrekvent leksak. Det musikaliska skeendet är inte så lätt att beskriva, men vi omfamnas av en tät och ibland ödesmättad stämning. En obändig kraft präglar stycket och dess framförande. Angell och Wallentin improviserar med sina röster i frenetiska rytmer, eller bygger klanger. Musiken frustar och stampar, sångerskorna bryter in och initiativen växlar mellan olika kombinationer av musiker. Anders Jormin leder koncentrerad gruppen genom sin komposition, genom tempoväxlingar och kast i stämningslägen.

Klotter blir spännande musik som fångar publiken i ett fast grepp.