Recensioner: Samuel Hällkvist Center, Elin Larsson Group och Sten Sandell

Swedish Jazz Celebration, 16 och 17 april 2010.

Samuel Hällkvist Center
Samuel Hällkvist g, Joel Wästberg sax, slagverk, Johannes Burström b, dator, Knut Finsrud dr.

Elin Larsson Group
Elin Larsson saxar, Kristian Persson tbn, Henrik Hallberg g, Niklas Wennström b, Johan Käck dr.

Sten Sandell p, vo, elektronika

Jazz i Sverige gruppen Samuel Hällkvist Center gör skäl för sin utmärkelse. Det är ju riktigt roligt, men vi snackar inte om något finlir precis. Rytmen är i centrum och några eleganta övergångar mellan olika faser i låtarna finns överhuvud taget inte. Rakt av: nästa byggkloss! Här blandas hård garagerock med country, noice med bluegrass-picking guitar. Plötsligt dyker Blue Hawaii upp och ibland kan man höra samma sound som en gång hördes från gruppen The Spotnicks. Här hörs tydliga influenser från gitarristen Bill Frisell och från och John Zorn, blandat med en skånsk modern respektlös stil.

För mig är det attityden till musiken och till situationen som gör gruppen så rolig att lyssna på. Det är respektlöst och ironiskt. ”Det här var en bra låt, nu ska vi spela vår bästa”, undslapp sig Hällkvist i mellansnacket. Och bra är dom nu. Med mera utvecklade låtar från Hällkvist skulle de kunna bli just ”bäst” i klassen ”framtidshopp för ny svensk jazz”.

Lika roligt hade inte jag när Elin Larsson Group tog intog en sprängfylld Aulinsal. Larsson har utvecklat sitt saxofonspel fantastiskt mycket sedan förra årets Celebration i Göteborg. Hon spelar personligt och skickligt i en tradition från Charles Lloyd och Wayne Shorter. Innehavaren av priset ”Årets Nykomling” är väl värd sin utmärkelse, men hennes grupp håller inte riktigt ihop med sitt funkiga sound, det blir lite väl fyrkantigt, med ett komp som slår av eller slår på – musiken når inte hela vägen fram till en berättelse. Elin Larsson kommer att hitta sin röst, det är jag säker på.

Pianisten m.m. Sten Sandell är så mångsidig och uttrycksfull att han borde ha ett eget postnummer. Han improvisation är förförisk. Han intar ljudrummet med stor auktoritet – sjunger strupsång, knäpper på flygelns strängar och slår rytmiskt på dess kanter. Oerhört kraftfulla tonflöden från hela klaviaturen bryter plötsligt riktning, ibland med hjälp av en vissling eller en nästan djävulsk baston från Sandells strupe. Att lyssna på Sandell är som att åka stillasittande. En bänkgranne sa något i stil med ”är detta verkligen så improviserat som det låter?” Spelar det någon roll när man nästan erfar en behaglig åksjuka? Sandell är något av en fantom som det är svårt att väja sig från.

Lars Grip

Fotnot: Sten Sandell berättar om sig själv i senaste numret av OJ