ROBERTO MAGRIS QUINTET Mating call

ROBERTOMAGRISQUINTETMatingCall
Recenserad i OJ 2-11

ROBERTO MAGRIS QUINTET
Mating call

Optional man – Hills of illusion – Lament – Theme for Ernie –Mating call – Europlane blues –  Lonely town

J-Mood records  J-Mood 001,  tid  64:51/ www.jmoodrecords.com

Roberto Magris p, elp, Paul Carr ss, ts, Michael O´Neill ts, Elisa Pruett b, Idris Muhammad dr.
Insp 6 dec 2008 i Los Angeles.

••••

Den här italiensk/amerikanska kvintetten var en glad överraskning. Inte för att man utstrålar någon direkt originalitet utan för att man känner hur gruppen verkligen älskar jazzmusik. Roberto Magris från Italien är en ny bekantskap för mig. Han har dock ett gediget CV och är, visar det sig här, en pianist av oanad kaliber. Det bästa betyg jag kan komma på är att jämföra honom med Jan Lundgren.

En god kompositör är han också vilket inledande Optional man är ett bra exempel på. Ett sångbart och gungande stycke i ¾ takt som får mig på gott humör. Inte minst för Magris utomordentligt fina pianosolo. Nu för tiden hör man inte så ofta någon traktera elpiano. I Hill of illusions, också ett Magris-original, en blues i jazzrockstil, spelar Magris på en Wurlitzer och man känner sig förflyttad tillbaka till Herbie Hancocks tid hos Blue Note, jag tänker på Maiden voyage m fl klassiker.

J J Johnson skrev en gång Lament som ballad. Här har Roberto Magris skruvat upp tempot, arrat om och låter sina båda blåsare sträcka ut ordentligt i detta nu latininfluerade jazzoriginal. Mating call, plattans titelspår avviker också från gängse fyrtakt och för oss till orientens breddgrader. Inte så långt från Ellingtons/Tizols Caravan faktiskt. Basisten Elisa Pruett står för styckets bastanta basgroove. Europlane blues, plattans tredje Magrisoriginal, får mig att tänka Mingus.

Speciellt i de unisona saxpassagerna men kanske framför allt  i slutet. Med alla referenser bakåt har jag kanske fått det att framstå som om Roberto Magris är en plagiator, men det är han absolut inte. Däremot är han som kompositör och arrangör influerad av många, helt säkert. Som pianist är han garanterat sin egen. Hans många originella och melodiösa solon här visar att han komponerar när han improviserar. Det märks alldeles tydligt i det avslutande pianosolot Lonely town, av Leonard Bernstein.

Ett fint slut på en platta som också  som helhet betraktad är lite utöver det vanliga.

Stig Linderoth