KAMALA You have heard, I suppose

kamalayouhaveheardIsuppose
Recenserade i OJ 3-13

 

KAMALA
You have heard, I suppose
Étude – Vardagsballonger II – Något som borde skett – Hemligheter – Interlude – Tonlek II – Ji ya – You have heard, I suppose – Vardagsballonger I – Why don’t you dance – Untitled

Havtorn records HRP 001/Plugged Music/tid38 min
Fredrik Ljungkvist ts cl, Johan Lindvall p, Andreas Henningsson b, Johan Nordh dr.
Insp i Stockholm 3 okt 2012.
 Betyg 4: ••••

RonjaIlCalebrone
RONJA
Il Calebrone
BLD – Il Calebrone – Duo – Stormannsgal – Skogen – Lunch! – Ofaci – Lugn – Birk’s rag – Epitome – Lindvalls vise

Havtorn records HRP 005/d:o/tid 41 min.
Harald Lassen ts m’bira, Johan Lindvall p, Magnus Skavhaug Nergaard b, Andreas Wildhagen dr.
Insp i Oslo jan 2012.
Betyg 4: ••••

Den svenske pianisten Johan Lindvall i två kvartettsättningar. Kamala med, vad jag förstår, svenska musiker. Ronja är ett norskt-svenskt samarbete. Lindvall fick pris av riksförbundet Svensk Jazz som Ung jazzkomet 2009, som medlem i Hannes Sigfridsson trio. Han har studerat vid Musikkonservatoriet i Oslo och gör kanske så fortfarande. Han är ett intressant tillskott till den yngre jazzgenerationen i Sverige. Hans spel är djärvt och fritt, äventyrligt.

Båda dess skivor är aningen lika i karaktären, dominerad av ”strukturerad frihet” om sådant är möjligt. Möjligen drar Ronja-kvartetten något mer åt det fritt improviserade, medan Kamala håller sig hjälpligt inom en skriven ram. Men både Lindvall och Ljungkvist är vid gränsen och balanserar allt som oftast.

Cd:n med Kamala börjar skissartat, som om musikerna letar efter varandras uttryck. Just den där sökande, nyfikna, aningen nervösa attityden finns på hela plattan. Man hinner med 11 spår på 37 minuter, så vissa spår är ovanligt korta. Men det är hela tiden intressant att höra vart musiken ska ta vägen. En massa spännande musik blir det och Ljungkvist spelar som vanligt fin saxofon, med ett extra plus för hans klarinett. Lindvall har skrivit i stort sett all musik, somligt mest som en lös struktur, annat med fina teman. Så är t ex utropet Ji ya som man kan tänka, en snabb stackato-presenterad melodi. Avslutande Untitled visar upp en mer eftertänksam och stillsam sida av Lindvalls musik.

Även Ronjas album börjar försiktigt, som en koll att kommunikationen funkar. Det följande titelspåret börjar också det i stillhet, för att sakta växa ut åt alla håll och bli alltmer upplöst till formen. Ett nervöst solo från Lindvall lugnar upprörda känslor en stund, innan man återvänder till ett fint tema. I Stormannsgal spelar Harald Lassen en upprepad figur och Lindvall spelar återigen ett distinkt solo som inte följer några givna regler. Det hela är över på cirka fyra minuter, men där packar man in en himla massa musik! Också på detta album finns en skissartad grundton i flera nummer och av någon anledning, (medvetet?), så spelas återigen 11 nummer precis som på Kamala plattan.

Harald Lassen är en norsk musiker som jag inte hört förut, spelar genomgående dramatiskt och frisläppt, ”no fear”, rätt upp i ansiktet på lyssnaren. En musiker som vi kommer höra mer från framöver. Kompet i Ronja är aningen stökigare och rytmiskt obundet jämfört med kompet i Kamala. Kanske bidrar detta till att Lindvall också släpper loss fantasin aningen mer än i den helsvenska gruppen.

Ett mycket fint tillskott till en yngre svensk jazzgeneration är han definitivt, Johan Lindvall och intresseklubben antecknar som vanligt. Detsamma gäller för alla musiker på båda dessa plattor, även om Ljungkvist kanske får betraktas som relativ ”oldtimer”. Återväxten är tryggad både i Norge och Sverige!

Två mycket bra album, som man bör skaffa. Kamalas album finns dessutom på vinyl hos Plugged music har jag sett. Hur det blir med det formatet för Il Calebrone vet jag inte. Men musiken går fram också via cd, även om det svarta guldet är roligare.

Jan Strand