Roy Haynes på Nefertiti – 85 år med puls, rytm & nerv

 

Fr v: Martin Bejerano, Jaleel Shaw, David Wong och Roy Haynes. Foto: Nilla Domnérus

De blir allt färre, de amerikanska jazzlegenderna med födelsedatum som gör det möjligt att ha varit spelkamrat med såväl Lester Young som Charlie Parker.

Roy Haynes är en av dessa få. En enastående förebild, stilskapare och vägröjare som fantastiskt nog ännu vid 85 presterar en musik lika daggfräsch som den tidiga sommarens morgongräs. Två spelningar i Sverige (Nefertiti & Fasching) utgör anhalter på en drygt månadslång europaturné, som den kortvuxne men storslagne trumslagaren genomför tillsammans med sina tre unga adepter i gruppen Fountain Of Youth.

När Roy Haynes äntrar estraden på helmysiga Nefertiti i Göteborg studeras han noga av  200 förväntansfulla ögonpar. Strax  har lika många öronpar insett att mannen bakom trummorna är här för att göra det han presterat i makalösa sju decennier. Nämligen iscensätta en levande puls som genererar en organisk rytmik med nerv och äkthet  som sänder kittlande kårar längs med ryggen. Att sitta nära en sådan levande pulsmaskin är en upplevelse som jag unnar varje sann jazzälskare. För det är jazz det handlar om, från inledningens standardmelodier The Song Is You och Star Eyes till den andra avdelningens mer bluesorienterade låtval.

Jazzlegendens två generationer yngre medspelare är hela tiden ytterligt medvetna om de signaler som mästaren sänder. Och, vilket är fascinerande, samtidigt handlar det hela tiden om ett samspel. Roy Haynes lyssnar lika mycket på sina partners som han själv sänder impulser. Känslan av samspel vibrerar kvällen igenom.

Pianisten Martin Bejerano är nära nog lysande i sin förmåga att leverera smakfulla ackord och måla upp tonala figurer som smälter perfekt in i den musikaliska kontexten. Basisten David Wong hanterar den för kvällen inlånade basen med både precision och variation. Konsekvent renspelande erbjuder han gruppen ett orubbligt fundament, kompletterat med infallsrika solon.

Det svaga kortet är måhända altsaxofonisten Jaleel Shaw. Det är inget fel på den energi han producerar, inte heller på insikten i den musik som bjuds. Men soundet är utan karaktär och fraserna oftast alltför klichéartade för att attrahera.

I pausen är Roy Haynes högst ämabel och han minns bland sina många sverigebesök speciellt första gången 1954, då han tillsammans med Sarah Vaughan spelade med svenskar. Roy läppjar på en cognac och försöker finna namnet på den fine trombonisten. Yes! Åke Persson was his name. Men när jag, med tanke på åldersskillnaden i gruppen, frågar honom om hans syn på trumkollegan Art Blakeys uttalande om att ständigt hitta nya unga musiker när de unga blir gamla, klipper Roy av.
– Of course, jag vet vad han sa, men det intresserar mig inte. Allt mitt fokus ligger på att samarbeta med coola musiker som har förmåga att lyssna och bjuda på sig själva. Med en massa energi förstås!

Roy menar att just sådana disciplar hittar man naturligen bland de yngre. Medan vi pratar sitter de tre medmusikerna tysta och koncentrerade och lyssnar smått andäktigt på den legend som de alla tre efteråt intygar är ett stort nöje att få samarbeta med. En heder är det också, säger de unisont och med eftertryck.

När så 85-åringen vigt smiter tillbaka på estraden tar han cognacen med sig. Efter någon låt ställer han sig och pokulerar med publiken med glaset i sin hand. Varpå han krockar med mikrofonen och ett antal centilitrar hamnar på hans vita byxor. Han ber om ett nytt glas, vilket han genast får. När han återigen sätter sig bakom trummorna säger han tyst ”I´d better wait with this one until later”.

Och som för att bevisa för publiken att spritskvättandet inte på något vis inverkade på spelkvaliteten, sätter han igång med att producera ett smått furiöst och bluesbaserat sväng, som tänder hela gruppen maximalt.

En mästare i närbild.

Leif Domnérus

Roy Haynes & The Fountain Of Youth
Jazzklubb Nefertiti, Göteborg
Söndag 23 maj

Jaleel Shaw-altsax & sopran, David Wong-bas, Martin Bejerano-piano & Roy Haynes-trummor

Roy Haynes i samspråk med Leif Domnérus Foto: Nilla Domnérus