Säg hej till Swejs!

Swejs

Många kan ha stött på namnet Swejs när man ögnat igenom evenemangstips gällande musik- evenemang. Det uttyds Swedish Executive Jazz Society, och har sedan starten i mars -98 varit en förening vars medlemmar sammanträffar en fredag i månaden utom sommarmånaderna.

Det som drog igång intresset för att starta en lunchklubb hade sin förebild i New York där någon stött på en restaurang vid namnet Freddie’s, som spelade jazz under lunchtid en dag i veckan. Allting började en lördag/söndag i slutet av oktober 1997. Bosse Söderman var pianist och sångare, men han var också affärsman. Vi höll till på Restaurang Anglais vid Stureplan.

Det var nog en hel del affärssnack som vi stackare som blivit vaccinerade mot sådant fick utstå innan musik inträffade. Bosse hade städslat Pelle Karlsson på bas, Karl-Erik Holmgren gitarr och Anders Nyberg på trummor, och sedan blev det jazz. Om någon av de herrar som senare startade Swejs var med den gången vet jag inte, men den 23 december startades klubben med styrelsen Bo Söderman, Ove Slöör, Anders Sjöstedt och Ingmar Matsgård.                                                                   

Den första sammankomsten 1 mars -98 på Rest Anglais blev ett ekonomiskt bakslag för styrelsen, men man fortsatte oförtrutet och hamnade på plus ganska snart. Att starta en klubb med jazzkonsert mitt i lunchtiden hade nog oddsen emot sig, och en slogan fick en viss genomslagskraft. Den löd : ”Föreningen för direktörer men även för deras chaufförer”. Men jag tror nog att den glömts bort. Och ett bistert faktum råder ju tyvärr för arrangörer av sådana här evenemang. Huvuddelen av den publik som finner tillställningar av denna sort intressanta har ju ofta kommit upp i den ålder när man själv råder över sin tid. .

En reflektion som brytt min hjärna under lång tid. Vi har begåvats med massor av superduktiga jazzmusiker, som i mycket unga år tillägnat sig den svåra konsten att otvunget spela den bre-dare sortens jazz. Men var är publiken i deras åldersgrupp?? Jag ställde mig upp under en konsert med Stockholm Swing All Stars på Nybrokajen, och pekade på att på scenen fanns en grupp musikanter i 30-årsåldern som spelade för en publik där medelåldern översteg 60.

Alltnog, en tillställning i Swejs regi går alltid till så att från klockan 11 spelar husbandet fram till 12 då konserten pågår en timme. Därefter blir det jam med hugade gäster, ibland uppblandade med husbandsmusikanter.

Dagens husband har växt ordentligt och består av Kenneth Arnström sax/klar, Fredrik Olsson gitarr alt. Hans von Eichwald piano, Pelle Karlsson bas och Anders Nyberg trummor.

Tilläggas kan att en syster/broder-förening har uppstått i Göteborg.

Fredagen den 26 mars hälsas en kvintett välkommen bestående av Andreas Pettersson gitarr, Ulf Johansson Werre trombon/piano, Peter Asplund trumpet, Martin Sjöstedt bas och Johan Löfkrantz Ramsay trummor. Dessa ärrade veteraner i yngre medelåldern har en professionell rutin som förbluffar, och jag har svårt att finna något att kritisera (som väl en kritiker ska kunna egentligen) i deras chosefria sätt att presentera ett varierat program där en udda sak ingick. Uffe hyllade en av svensk jazz största nämligen trombonisten Åke Persson i ”Personally”. Han spelade osedvanligt mycket trombon denna dag, och inget finns att anmärka på hans pianospel, men jag finner honom intressantast som trombonist.

Här är den repertoar som herrarna erbjöd en superstor publik:

”Unit 7”, ”When It´s Sleapy Time Down South”, ”I´ll Remember April”, ”Laura”, ”Personally”, ”Things Ain´t What They Used To Be”.

Det efterföljande jammet blev en ovanligt rolig historia med ett kvinnligt sångnummer av högsta klass, en saxofonduell mellan Erling Ribbing barytonsax och min käre bror Dick på altsax, och därpå ösigt tenorspel av Kenneth himself till dess långlunchen avslutades.

Nalle Nilson  

26 mars 2012

Jazzkonsert på Swejs                    
Andreas Pettersson med vänner