Sångsensation på årlig jazzfestival

 Lunds Jazzfest på Grand Hotel den 1 november
Medverkande: Robin McKelle, Janice Harriington & Sir Jay & his Blue Orchestra (från Malmö), Mattias Nissons trio, engelska sångerskan Debbie Jones med trio,  Pink Turtle, Paris, Red Hot 4, Danmark, med flera.

Lägg namnet Robin McKelle på minnet, om ni nu inte redan har gjort det. Eller ni kanske var så lycklig att uppleva henne live på Lunds årliga jazzfestival på Grand Hotel den 1 november, den 21:a årgången.
Denna "de breda leendens jazzfestival", blev ännu bredare när Robin sjöng ut med sin förträffliga trio – Alain Mallet, piano, Peter Slavov, bas, och den dynamiske trumslagaren Jeremy Clemons.
Det finns en tes inom teatervärlden om att "det finns inga dåliga roller, bara dåliga skådespelare". Detta i  betydelse att Robin botaniserar tryggt i The Great American Songbook vars klassiker fick en förnyad lyster. Lägg därtill en omedelbarhet som kändes rakt igenom äkta med en varierad mångfacetterad melodik och drivande rytmik. Dessutom en avväpnande naivitet mitt i all proffsighet, i bland annat snabba Let´s fall in love. För att därefter skifta till stor dramatik med full volym i Cry me a river som kändes lika självupplevd som Billie Holidays tolkningar.
Den harmoniskt raffinerade pianisten Mallet fungerade som rena katalysatorn till charmiga Robin. Hans sätt att lägga ackord skapade en pulserande närvaro som man sällan hör. Med sina medmusiker uppvisade han sig som en strålande solist i slitstarka I´ll rememebr April med influenser av både Herbie Hancock och Victor Feldman.
Den saliga publiken  hade svårt att släppa den på The Berklee School of Music-utblldade sångerskan och hennes trio från scenen. Vilket tyvärr gick ut över andra attraktioner i det pampigt ärevördiga hotellets tre våningar.
Inte minst glädjande för den ständige jazzarrangören Louis Mitchell att få sina tidigare utfästa lovord besannade.
Men här fanns under tre timmar även en annan talang som ständigt lockade nya lyssnarskaror till sina utsvävningar i Piratens pianobar  –  den unge lovordade Malmöpianisten Mattias Nilsson med sin trio – en av Europas basister Lasse Lundström och trumslagaren Per "Trazan" Jonasson, trummor.
Mattias använde hela registret både hos sig själv och pianot, vilket blev grundligt utnyttjat från lägsta bas till högsta diskant. I solonumret Willow weep for me utvecklade Mattias nästan en självbiografi i vilken han omsorgsfullt redovisade sina rötter och sitt nuvarande spelmansliv. Framlidne Oscar Peterson skulle säkert blivit glatt överraskad när Mattias lite ironiskt, som i förbigående, lekande lätt (i bland annat Milt Jacksons Reunion blues) vräkte iväg en radda av de ultrasnabba men ytliga fraser den store kanadensaren ibland brukade briljera med. Men Mattias brukar ändå inte tekniken som ett självändamål. Spelet var kraftfullt auktoritativt och idéerna fullkomligt sprutade ur alla fingrarna inför ständigt spontana applåder.
Dessutom kunde man under denna nio timmar långa festivalkväll även få  "lägga en sula på parketten" till den Louis Jordan-inspirerade septetten Pink Turtle från Paris. Där speciellt pianisten Jean-Marc Montaul överraskade med häftigt Michel Camilo-inspirerade utspel, som fick fart på många "gråben".