SAO PAULO UNDERGROUND Tres cabeças loucuras

SaoPauloUnderground
Recenserad i OJ 1-13

 

SAO PAULO UNDERGROUND
Tres cabeças loucuras

Jagodas dream – Pigeon – Carambola – Colibri – Just lovin’– Lado leste – Six six eight – Rio Negro
Cuneiform Rune 325/www.cuneiformrecords.com/tid 38 min

Mauricio Takara cavaquinho dr perc vo elektronik, Rob Mazurek kornet vo elektronik, Guihermie Granado keyb loops sampler perc vo, Richard Ribeiro dr vo, Kiko Dinucci g vo, Jason Adasiewicz vib (1 nr), John Herndon dr (1nr), Mattew Lux b (1nr).

   Betyg 4: ••••

Kornettisten Rob Mazurek är väletablerad på Chicagos jazzscen och rör sig obehindrat mellan jazz och avantgardrock i egna grupper som Exploding Star Orchestra, Chicago Underground och Tortoise. Mazurek har även haft ett långt och nära samarbete med den originelle trumpetaren Bill Dixon.

Vidare har Mazurek periodvis bott i Brasilien och närt ett stort intresse för brasiliansk musik i vid bemärkelse. Samarbetet med Sao Paulo Underground med liknande breda musikaliska preferenser och referenser finns nu dokumenterat på skiva. Och här förflyttar vi oss onekligen i en experimentell och fruktbar undervegetation, där inget eller mycket lite är givet eller förutsägbart.

Man brukar ju säga att helheten är mer än delarna, jag skulle nog vilja påstå att i det här sammanhanget råder det omvända förhållandet. För på Tres cabeças loucuras handlar det mycket om delar, melodi- och rytmfragment, antydningar, loopar, samplingar som fogas samman ibland medvetet skevt och haltande till en slags märklig helhet eller omvänt plockas sönder, dekonstrueras i ännu mindre beståndsdelar och blir liggande. Den som driver på och håller en linje är Mazurek, som intensivt mestadels i ett högt tempo kaskaderar långa fria slingor periodvis starkt ekoförstärkt påminnande om Miles Davis brötiga inlägg under Agartha-Pangea perioden.

Det är ofta slamrigt och skramligt i bakgrunden, samplingar av klassiska latinska rytmer som samba, batucada blandas med röstkollage, frekvensljud och plastiska analoga syntar och där inte minst flitigt förekommande enkla melodislingor på cavaquinho – den brasilianska minigitarren med ett stumt, plonkit mandolinljud – ger en egenartad stämning och ljudbild. På två spår medverkar några inbjudna musiker från Mazureks egna grupper, som på hemmaplan i Chicago rör sig fritt och i jazzens utmarker men här närmast i mötet med SPU framstår som välordnade traditionalister.

Så allt är relativt, även relationerna här men spännande möten blir det.

Ulf Thelander