Saxofonisten Gunnar “Hacke” Björksten har avlidit

Foto: Hans Backenroth

Hacke Björksten (1934 – 2020)

En av Sveriges stora jazzröster, tenorsaxofonisten Gunnar ”Hacke” Björksten, tystnade den 17 december. Hacke föddes i Helsingfors 1934 och då han var i tioårsåldern flyttade familjen till Göteborg. Hacke spelade fiol i några år men det var efter att ha hört en skiva med Louis Armstrong som hans verkliga intresse för musik och i synnerhet jazz föddes. Fiolen byttes ut mot klarinett som i sin tur ganska snart byttes ut mot altsaxofon genom be-bopmusikens entré och Charlie Parker som en av den nya jazzens stora förgrundsfigurer.

Några år senare fick Hacke höra Stan Getz vilket fick honom att ta upp tenorsaxofonen som efter det blev hans huvudinstrument. Efter bara några månader fick Hacke sitt första professionella jobb med basisten Thore Jederbys grupp och blev snart en del det synnerligen aktiva jazzlivet i Göteborg i kretsen av musiker som pianisterna Bengt Hallberg och Jan Johansson, gitarristen Rune Gustafson och trumslagaren Nils-Bertil Dahlander. Hacke spelade till dans på Vauxhall sex dagar i veckan och blev också engagerad för att åka på turné med den amerikanske altsaxofonisten Lee Konitz. 1953 kom Hamptons storband till Göteborg och då var Hacke också med på ett legendariskt jam med trumpetaren Clifford Brown.

Året därpå bildade Hacke sin första egna grupp där bland andra Svante Thuresson ingick som trumslagare. 1955 spelade gruppen på en minneskonsert för Charlie Parker på Stockholms konserthus. Konserten direktsändes i radio och blev något av ett genombrott. Den legendariske nöjesprofilen Topsy Lindblom hörde gruppen och erbjöd dem ett fast engagemang på danspalatset Nalen. Hacke flyttade till Stockholm och ledde på Nalen en pianolös ensemble bestående av tre blås, bas och trummor. Hacke trivdes med den harmoniska friheten att spela utan piano eller andra ackordsinstrument och detta blev ett format som han återkom till under hela livet.

Inte långt därefter spelade Hacke in sin första egna skiva tillsammans med trombonisten Åke Persson, basisten Bengt Carlsson, trumslagaren Svante Thuresson och pianisten Jan Johansson. Skivan belönades med Gyllene Skivan 1956. Samma år medverkade Hacke också på Charlie Parker-basisten Tommy Potters första och enda soloskiva Tommy Potters Hard Funk (East West, 1956).

På Nalen skedde många musikaliska möten både i den svenska jazzeliten och tillsammans med gästande internationella stjärnor. En som hörde Hackes band, och storligen gillade det han hörde, var ungdomsidolen Stan Getz som satt in och spelade med Hackes band under några veckor! Hacke var synnerligen aktiv under ett antal år men i början på 60-talet började rockmusiken ta över jazzens roll som populärmusik. Hacke insåg att han inte skulle kunna fortsätta att livnära sig på att spela jazz och beslöt sig för att skaffa sig ett civilt jobb vid sidan av musiken. Han började att studera – först i Lund och sedan i Göteborg där han läste till civilekonom och fick sin examen 1966.

Efter att under några år jobbat som civilekonom flyttade Hacke åter till Stockholm där han i en period kom att ägna sig åt bland annat import av elorglar och tillverkning av grammofonskivor innan han så småningom blev lärare i företagsekonomi på högskolan. Parallellt med sitt civila yrke ledde Hacke egna ensembler, spelade med andras grupper, framträdde som solist med storband, skrev musik och spelade in ett antal skivor i eget namn. En skiva som fick extra stor uppmärksamhet var I lur och dur (Megafon, 1972) med arrangemang skrivna av Jan Johansson där Hacke återigen spelade med en pianolös ensemble. Under en vecka i mitten av 80-talet åkte Hacke och Ulf Johansson Werre till New York och spelade in en skiva på trio med trumnestorn Mel Lewis Delivery (Beaver Records 1987) och de bägge svenskarna bjöds in att vara gästsolister med Mel Lewis Jazz Orchestra på jazzklubben Village Vanguard.

Våren 2000 spelade Hacke ännu en skiva i eget namn The Party’s on (Dragon Records) med nyskriven musik och en ny kvartett. Senare samma år var det åter dags för New York då Hacke ingick som solist i en stor svensk jazzsatsning vid namn Absolute Jazz from Sweden. Det var konserter i Stockholm, Göteborg och Malmö innan de reste till New York. Under veckan i NY gav de konserter på flera mindre klubbar innan det hela avslutades på Sveriges nationaldag den 6 juni med en stor konsert i konserthuset Carnegie Hall. Konserten spelades in och utgavs på två skivor Absolute Jazz vol 1 & 2 (Phontastic, 2000). Då kompades Hacke av Kjell Öhman på piano, Hacke gamla kompis från Göteborg trumslagaren Nils-Bertil Dahlander och jag själv på bas.

Några år senare bildade Hacke återigen en ny ensemble där jag ingick – Three Generations, med trumpetaren Karl Olandersson, pianisten Mathias Algotsson och trumslagaren Ronnie Gardiner. Upplägget och idén om gruppen personifierade Hackes syn och förkärlek för möte och musicerande mellan generationer och kvintetten spelade in en skiva med samma namn Three Generations (Dragon Records, 2004). Även till detta projekt var i stort sett all musik nyskriven av Hacke och samtliga i kvintetten gavs solistiska och framträdande roller. Hacke var nu pensionär och ägnade sig ännu mer åt att öva och skriva musik och till i stort sett varje spelning kom Hacke med nyskriven musik som han ville prova. Ett antal av Hackes kompositioner fick text av Dave Castle och kvintetten utökades på flera spelningar med sångerskan Carin Lundin. Från ca 2010 och framåt hade Hacke en trio med Ulf Johansson Werre och mig och vi spelade in skivan Top Three (Do Music Records, 2015). Hacke var mån om att vi alla i trion skulle bidra med musik för att hålla repertoaren ny och fräsch och han var väldigt noga med att vid varje spelning poängtera att detta är vår gemensamma trio där alla röster var lika viktiga. Då Ulf också är trombonist blev även denna lilla konstellation ofta ”pianolös”.

Hackes stora insikt och kunnande om harmonik och hans tidlösa spel gjorde honom till en stor och viktig förebild för många av de musiker som formade den modernare jazzen bland annat på Gyllene Cirkeln under 60-talet.

Hacke intresserade sig mycket för den nya generationens jazzmusiker och hade också en stor passion för klassisk musik. Han var en sann humanist och en stor humorist som inte tyckte om att prata om sig själv men som mer än gärna diskuterade världsläget och aktuella händelser i samhället. Hackes stora personlighet avspeglades i hans rika musikaliska språk och hans stora och varma saxofonton.

Gunnar “Hacke” Björkstens namn kommer för alltid att vara inskrivet i svensk jazzhistoria och influera kommande generationers musiker.

I Jazz/Orkesterjournalen # 3 2018 finns en längre artikel om Hacke Björksten skriven av Hans Backenroth

Hans Backenroth

 

 

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.