Saxofonisten Pee Wee Ellis har avlidit

Pee Wee Ellis th, från v Rickard Malmsten, Anders Bergcrantz, Võsu  Jazz, Estland, 2017.Foto: Rene Jakobson

Alfred ”Pee Wee” Ellis (1941-2021)

Amerikanska saxofonisten, kompositören och arrangören Pee Wee Ellis har avlidit.

Pee Wee Ellis studerade vid Manhattan School Of Music och började spela piano, klarinett och saxofon och gick med i sin skolas marschorkester. Karriären som saxofonist inleddes 1957 efter ett slumpmässigt möte med Sonny Rollins i New York. Rollins blev en mentor för Ellis och bjöd frikostigt på saxlektioner under en kort men intensiv tid.

Efter att varit en flitigt anlitad sideman i olika bandformationer inom R&B och jazz med sina skolkamrater  Ron Carter och Chuck Mangione i New York, anlitades Ellis 1965 av soulsångaren James Brown. Ellis blev snabbt Browns högra hand då han utsågs till hans bandledare och arrangör. Ellis hjälpte även till att skriva flera odödliga James Brown-klassiker som Cold Sweat, Mother Popcorn och Say It Loud, I’m Black and I’m Proud. Ellis släppte även ett antal singlar i eget namn på etiketter som King och Sound Stage 7 under senare delen av sextiotalet och början av 70-talet.

Samarbetet med saxofonisten Maceo Parker och trombonisten Fred Wesley som  Ellis spelade ihop med i James Browns band höll i sig. De spelade in skivor och turnerade ihop  till och från under närmare fyra decennier, bland annat i gruppen The JB Horns. 1976 kom Ellis första LP som  bandledare, Home To the Country (Savoy). Under denna period så bildade han en kortlivad fusionkvintett  med sopransaxofonisten Dave Liebman som resulterade i LP:n Light´n Up Please! (A&M, 1977)

Under 1970-talet så anlitades Ellis för att arrangera ett antal sessioner på CTI-etiketten för artister som George Benson, Esther Phillips och Hank Crawford. Under senare delen av 70-talet inledde han ett tätt samarbete med sångaren Van Morrison både som arrangör och bandledare som varade till och från under ett par decennier.

Senare i sin karriär startade han sin egen grupp, kallad Pee Wee Ellis Assembly, och var medlem i trumslagaren Ginger Baker’s Jazz Confusion från 2012.

Bland hans egna alster räknas The Chicken till den största som populariserades genom Jaco Pastorius version.

Pee Wee Ellis avled den 23 september och blev 80 år, dödsorsaken  var hjärtsvikt.

Basisten och festivalarrangören Rickard Malmsten som hade Pee Wee Ellis som huvudgäst på jazzfestivalen Võsu Jazz 2017 berättar om sina minnen med saxofonisten:

Pee Wee var en fantastisk musiker. Han hade ett starkt inflytande på hur funkmusiken grundades, inte minst som bandledare för James Brown. Jag har alltid varit väldigt inspirerad av hans musik mycket för att basen har en så tydlig och viktig roll i många av hans låtar som  Cold Sweat som blev en stor hit med James Brown och The Chicken  som var Jaco Pastorius odödliga signaturmelodi.
”Hans låt  I’m Black and I’m Proud” fick också ett nytt liv förra året då den blev temalåten för Black Lives Matter rörelsen i samband med George Floyds död. Det var tungt att höra om hans bortgång och jag har fina minnen både på och utanför scenen med Pee Wee. Jag minns speciellt när Pee Wee och hans fru Charlotte stannade några dagar i min familjs hus i Estland, han älskade tennis och när han fick chans så satt han och min son Lexus och följde matcherna i  Wimbledon på TV.  Han berättade bl.a. om hur John Lennon och Paul McCartney frågade om han ville vara med och leda en blåssektion med The Beatles som han fick avböja eftersom han under denna period från mitten av 60-talet turnerade kontinuerligt med James Brown.  Jag är övertygad om att Pee Wee Ellis musik kommer att leva vidare.”. 

Patrik Sandberg

 

 

Patrik Sandberg

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.